Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Händelser och spörsmål - Den spanska revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 Händelser och spörsmål
varit kyrkan, som satt sin prägel på de kulturella formerna. Den lägre
undervisningen har endast varit ofullständigt tillgodosedd, och alla friska
vindar och nya tankar ha haft icke endast naturliga utan även konstlade
hinder att övervinna. Monarkin har stått i intimt samband med kyrkan.
Den har blivit delaktig av oppositionen mot denna.
Icke minst viktigt har emellertid det förhållandet varit, att man i
olika delar av det spanska riket känt sig förtryckt. Det är särskilt i
Katalonien, som ideliga oroligheter förekommit. Katalanerna känna sig
icke som äkta spanjorer, och de tala också sitt eget språk, katalanskan.
På motsvarande sätt men mindre utpräglat äro baskerna, galizierna,
andalusierna och i någon mån också aragonierna avvikande från de
egentliga spanjorerna, även om de icke på samma sätt som katalerna krävt
åtminstone viss självstyrelse. För alla de mer eller mindre separatistiska
strävandena har centralmakten representerad i kungens person stått som
det stora hindret för den nationella självhävdelsen.
På alla dessa områden växte så småningom fram en revolutionär
stämning. Visserligen hade man ett slags politisk demokrati och även en
parlamentarism, fast särdeles nationellt betonad och ingenting att jämföra
med exempelvis den engelska. Visserligen växlade regeringarna, men
de voro av ungefär samma ull antingen de nu kallade sig konservativa
eller liberala och för folket torde skillnaden ha varit minimal. Man
kan icke rimligtvis påstå, att de politiska förhållandena uppfyllde ens
ganska måttliga anspråk på stabilitet och ordning och i och för sig var det
därför inte så märkvärdigt, om diktaturtanken vann insteg. Med kungens
goda minne tillvällade sig Primo de Rivera högsta makten. Hans
regemente tillhörde dock icke de strängare, men det råder näppeligen något
tvivel om att de revolutionära strömningarna under diktaturtiden dock
fingo riklig näring.
Missnöjet blev alltmera märkbart, och man beslöt sig så småningom
på monarkistiskt håll att söka gå tillbaka till demokratisk regim.
De Rivera avpolletterades och i hans ställe kom general Berenguer, som
skulle förmedla övergången. Det gick emellertid för långsamt, och då
hela vänstern och även en del av de konstitutionella monarkisterna
förklarade sig ämna bojkotta de utlysta valen till Cortes, fann Berenguer
ställningen ohållbar. Hans efterträdare Aznar i spetsen för ett moderat
kabinett utlyste allmänna val, först till kommunalråd och därefter till
Cortes.
Redan kommunalvalen, som förrättades den 12 april, fingo en för
monarkisterna mycket nedslående utgång. Valresultatet från hela landet
har visserligen icke meddelats, men i så gott som samtliga
provinshuvudstäder erhöll det republikansk-socialistiska blocket majoritet. I Madrid
exempelvis valdes 30 republikaner mot 20 monarkister och att
proportionen icke blev ännu oförmånligare för monarkisterna uppgives ha
berott på att republikanerna icke hade uppsatt tillräckligt antal
kandidater. Å andra sidan är det väl dock sannolikt, att monarkisterna på
landsbygden hävdat sig bättre, men hurudan proportionen är känner man
åtminstone utomlands ännu icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
