Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 4 juni 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 Nat Ellgar
dela en betydligt mera enkel sådan med limkokaren i hans
kombinerade butik- och bostadsrum. Historien slutar med att paret
överenskommer samlevnad och att den rika frun lovar återvända,
försedd med nödiga slantar för egen1 del, utan att man är riktigt säker
på, att mannen "vill ta offret". Det är nämligen han, som tvekar.
Publiken tvekar också och lämnar föreställningen i romantisk
ovisshet om utgången.
Att ta vara på i detta stycke är poängteringen av den rika
parisiskans glada uppdagande av den enkle och naturlige mannens (av
folket) företräde framför genomsnittstypen inom hennes egen
mondäna värld, Den torftige men hederlige bokbindaren visar sig i en
kritisk situation besitta mer manlighet, mod och ridderlighet än den
förnäma damen är van att begära av sin egen samhällsklass. Här
ligger udden, om man vill moralen, i stycket.
De som ha krav på att teatern skall ha samhällsuppfostrande
betydelse, där odågor, sociala parasiter och skadedjur avbasas och de
•arbetsamma och dugliga belönas, ha ingen anledning att klaga på
(den nuvarande dramatiska författargenerationen och på
teaterrepertoaren. Icke heller i vårt land. Även om satiren inte alltid har den
etsande, bitande skärpa, som tyder på den bakomliggande rätta
moraliska indignationen, får man helt enkelt låta sig nöja med, att
satiren och därmed indignationen överhuvudtaget finns.
Man sökte* intala sig, att den teater vi för därvarande ha också
har en sådan uppfostrande betydelse, när man bevistade
Oscarsteaterns nya engelska komedi. Så daltiga, hjärnlösa exemplar av en
engelsk kolonialminister och av en arbetslös lord — med
guvernörsplatsen på en Stilla-Havs-ö (som han aldrig lyckades få tag i på
kartan) i kikarn — som iMr Neil Grant presenterar till sceniskt
beskådande i Kjolvägen, får man i varje fall leta efter. Styckets
behållning ligger i denna sociala satir, kanske icke så medvetet åsyftad
förresten; återstoden är stjärnspel och divakonster, avpassat
någorlunda efter vad vi stå ut med för närvarande.
Det är inte ofta man känner sig månad att förorda teatercensur
här i landet men ifråga om Dramatens julprogram, Stor-Klas tich
Lill-Khs, kommer man åtminstone på en sådan idé. Stycket har inte
spelats här på långa tider, vilket man så väl förstår, men då det nu
återupptagits, häpnar man Över, hur föga det passar tiden och
tidsandan. 90-talsgenerationen tyckte om starka och mustiga effekter i
helt annan stil än den nuvarande. Som barn- och ungdomsprogram
måste detta Geijerstamsika sagospel helt och hållet utdömas. Det är
fränt, grovt och rått för modern publik. Dessutom har det
tvivelaktigt moraliskt värde, för att inte säga alltför otvivelaktigt
moraliskt ovär de.
Innehållet i ett sagospel kan inte följa ett visst fastslaget recept
eller gå efter utstakade linj,er. Lika litet som man överhuvudtaget
föreskriver en författare ett ämne. Men vissa saker får det inte
handla om. Ungdomsteatern skall bjuda färgstarka, fantasifulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
