Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 4 juni 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 357
översta tio. Är det därför som man gjort så många försök att
modernisera, nu senast funktionalisera den? Nå, nu har ju Hamlet och
Cæsar rönt samma Öde.
Hemligheten med den funktionaliserade Argbiggan är i själva
verket en annan. En dansk journalist, Henry Hellesen, har i sitt
hemland haft en oförmodad framgång <med verket i denna nya
exklusiva form, som är just hans patent och ingen annans.
Teater är nu framför allt en experimentens värld och varför skulle man
inte pröva stockholmspublikens nerver och tålamod på detta
ärke-kätteri, som åtminstone har förtjänsten att vara roligt gjort och i
varje detalj okynnigt väl genomfört?
Vi veta numera, hur stockholmspubliken reagerade. Den reagerade
knappast alis, ty den gick och såg kuriositeten några gånger — av
nyfikenhet och för att ha något att tala om i umgängeslivet —
men försvann tämligen snart i väntan på nästa märkvärdighet. Den1
retuscherade Shakespeare kom oss inte alls närmare, såsom bebådats,
den blev bära en modern kjol på en omodern docka. Som
maskis-skämt var föreställningen emellertid lyckad och som sådant var den
väl menad ?
Tack vare den danske gästen Poul Reumerts utomordentliga
scenframställning fick Dramaten två klassiska och två moderna drama^
tiska mästerverk att leva upp med nytt men kort liv.
Runar Schildts Galgmantnen är kanske minst mästerverk men nåf
i sin ödestragiska skräckstämning mot nordisk natthimmel en
skakande verkan. Den demoniske rytteriöversten, en finska
lappmarkens Flygande Holländare, måste för att få leva göra sig kvitt den
underliga amulett han själv förvärvat för intet men som måste
avyttras till allt billigare pris var gång den säljs och byter ägare. Deri
unga flicka, med vilken han lever isolerad i ödemarken, förklarar
sig beredd att betala priset (.mindre än intet) med — sin kyskhet.
Men den älskades liv kan hon inte rädda, "endast" hans själs
salighet. Operationen lyckas och patienten dör.
Det är romantik och spökstämning, inte av det lättlynta E. T. A.
Hoffmanska slaget utan av den nordiska ödemarkens hela vildhet.
Med detta mörka nattstycke hade1 Reumert kokett sammankopplat
(på samma kväll) Moliérens Den inbillade sjuke, det mest uppsluppna
skoj efter den mest uppskakande tragedi. En hel värld skiljer den
ödes- och dödsmärkte enslingen i Finnmarken från den fjamsige,
inbillningssjuke hypokondern med sitt oaptitliga exkrementala
fantasiliv. Såväl Moliéres Den inbillade sjuke som hans Misantropen
och Bergmans Swedenhjelms, varmed Reumerts gästspel denna gång
avslutades, ha tidigare givits och bedömts1 här och ge icke anledning
till nya synpunkter. Deras upptagande nu var uteslutande betingat
av gästspelet.
Betingat av ett skådespelarjubileum, fru Pauline Brunius’
SO-årsdag, var också upptagandet av Brita von Horns Kring Drottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
