Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Albert Lauterbach: Stiger eller faller kapitalismen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stabilisering icke är att förväxla med stabilitet. Bourgeoisin har efter
omvälvningarna 1918 genomfört en storslagen återtågsmanöver och
åter fråntagit proletariatet såväl ekonomiskt (inflation) som
politiskt en del av den revolutionära tidens medgivanden. "Det vore
dåraktig blindhet att vilja förneka kapitalismens ekonomiska och
politiska stabilisering jämfört med situationen under de första
efterkrigsåren" (s. 11). Och å andra sidan: "Efterkrigsårens kapitalism
är icke en enkel restaurering av förkrigstidens. Det är icke mera
en döende kapitalism utan en som befinner sig mitt i själva döendets
process, som redan förlorat sjättedelen av världen, en betydande del
av det område den tidigare behärskade, till sin dödgrävare,
proletariatet. Inom den kapitalism, som ännu består, skärpas hastigt de
motsatser, som äro betecknande för kapitalismen, och leda i rak linje
till en ny katastrof (s. 12).
Vari består då den världshistoriska skillnaden mellan
förkrigskapitalismens normala kriser och världskrigskrisen. Däri att de
tidigare kriserna åter medförde det kapitalistiska systemets jämvikt;
motsatserna löstes om också på ett våldsamt sätt och under svåra
konvulsioner, men dock inom ramen för det kapitalistiska systemet,
medan denna kris ledde till sprängning av systemet självt, till
bourgeoisins störtande och till proletariatets diktatur i en av världens
största stater. Det kapitalistiska systemets störtande och
upprättandet av proletariatets diktatur inom Sovjetunionen betyder början
till kapitalismens nedgångsperiod (s. 15). Politiskt yttrar sig
denna skakning i den parlamentariska demokratins kris. Fascismens
uppmarsch och motsatserna mellan de kapitalistiska makterna samt
Sovjetunionen och kolonialfolken. Därtill kommer skärpningen av
de ekonomiska motsatserna. Produktionen kan icke utvidgas i takt
med det ständiga frigörandet av arbetare genom
tekniskt-organisatoriska framsteg såsom före kriget; det uppstår en massarbetslöshet,
som ligger i kapitalismens egen struktur. De olika formerna av
rationalisering betyda samtidigt en stegring av mervärdet av
utsugningen. Men höjningen av produktiviteten och av arbetets intensitet
medför samtidigt en tillspetsning av de kapitalistiska motsatserna;
framför allt medför med nödvändighet den ständiga minskningen av
de variabla kapitaldelarna en allt häftigare strid om
utlandsmarknaden, som återigen står i motsats till kapitalismens världsekonomiska
sammanflätning. Samtidigt skärpes motsatsen mellan varu- och
kapitalexporten i förhållande till kolonialländernas fortskridande
industrialisering. Men också monopolbildningen, som övervälter
krisernas börda från kapitalet till proletariatet — massarbetslöshet — leder
med näringslivets alltmera tilltagande genommonopolisering till nya
motsatser; de internationella kartellerna betyda blott ett tillfälligt
vapenstillestånd och undanröja på intet sätt krigsfaran. En
otillfredsställande kompromiss är också statskapitalismen, försöket att
övervinna motsatsen mellan produktionsfaktorerna och
produktionsförhållandena på kapitalistisk bas eller med andra ord motsatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
