Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Albert Lauterbach: Stiger eller faller kapitalismen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan bourgeoisins intressen såsom helhet och enskilda
kapitalistgruppers specialintressen. De olika ländernas kapitalistgrupper vänta
blott på tillfälle att störta proletariatets diktatur i Sovjetunionen
för att kunna börja sin egen kamp om en ny uppdelning av världen.
Varken ekonomisk demokrati eller rationalisering, slutar Varga,
kunna undanröja dessa den nuvarande kapitalismens motsatser utan
endast proletariatets övergång till den tredje internationalen, vilket
han ser närma sig särskilt i England.
Det är icke första gången, som Varga söker förklara
"kapitalismens nedgång". Och det är för bedömandet av hela problemet
utomordentligt värdefullt att betrakta dess förändringar hos Varga själv.
Medan Varga i sin skrift "Die Krise der kapitalistischen
Weltwirtschaft" (1921) ännu nöjer sig med att skildra kapitalismens aktuella
svårigheter utan några allmänna socialhistoriska överblickar, anger
han år 1922 (Die Niedergangsperiode des Kapitalismus) redan helt
bestämda nedgångstecken för den kapitalistiska ekonomin.
Visserligen ser han sig redan två år senare (Aufstieg oder Niedergang des
Kapitalismus, 1924) nödsakad att återtaga en del av dessa
uppgifter såsom icke träffande eller ofullständiga, i synnerhet
"desackumulationen" alltså förstöringen av förhandenvarande kapitalgoden, en
typisk företeelse under krigs- och efterkrigsåren, och vidare
fascismens utbredning. Men också några andra av de tecken på
kapitalismens nedgång, som Varga då anförde, ha icke ens kunnat uthärda
ett halvt årtiondes prov, såsom penningvärdets sammanbrott,
världsproduktionens förminskning o. s. v.
En avhandling "Zehn Jahre Krise des Kapitalismus" ger Varga
nu tillfälle att ange, varför kapitalismens efterkrigskris ännu
alltjämt icke lett till ett verkligt sammanbrott. Vargas svar på den
frågan är just icke originellt: Vem kan väl vara orsak till den
tillfälliga räddningen av kapitalismen, om icke förräderiet från
socialdemokratins reformistiska ledare, vilket möjliggjorts därigenom att
den reformistiska ideologin kvarblivit hos stora delar av proletariatet,
vilket givit kapitalismen tid till ett relativt återställande av den
ekonomiska jämvikten. Men stärkandet av de kommunistiska partierna
kommer att inom överskådlig tid göra slut på denna skenbara
stabilisering.
Medan den tredje internationalens teoretiker sålunda redan se
kapitalismens sammanbrott ligga i luften, börja numera på den andra
sidan också de vetenskapliga anhängarna till kapitalismen själva,
åtminstone såvitt det rör sig om Tyskland, att så småningom förlora
säkerheten i sin kapitalistiska övertygelse. Alfred Braunthal har
nyligen i en läsvärd uppsats[1] visat i vilken utsträckning den
borgerliga ekonomiska vetenskapen själv i grunden redan erkänner den
marxska utvecklingsläran och ännu på sin höjd inlåter sig på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
