Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Albert Lauterbach: Stiger eller faller kapitalismen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnet med badvattnet. Man måste nämligen framför allt en gång
vara på det klara med vad uppstigande och nedgång över huvud taget
kan betyda i ett ekonomiskt resonemang. Båda begreppen ha från
början en mening blott om man redan, innan man ger sig i kast med
problemet, har slagit fast målsättningen åt det ena eller andra hållet,
alltså politiskt; de äro överhuvud taget inga vetenskapliga utan
värderande begrepp. Det ha till och med de borgerliga teoretiker insett,
vilka nu som tidigare helt bejaka kapitalismen; de tala icke om ett
nytt uppstigande, utan blott om kapitalismens gestaltning och
utbredning. "Allt talar för, att vi först nu gå mot den egentliga
högkapitalismens tidsålder, varmed förvisso icke skall sägas, att den kommer
att bibehålla de gamla uttrycksformerna", sade professor Harms på
Socialpolitiska föreningens kongress i Wien 1926 och hans kollega
Eckert[1] hänvisar också blott på den just förestående
genomkapitaliseringen av den större delen av världen och på den organiserade
kapitalismens utvecklade näringsliv utan att därtill knyta någon
uppstigningsideologi. Kapitalismens uppstigning, nedgång, sammanbrott äro
föreställningar från den socialvetenskapens tid, som i de samhälleliga
företeelserna såg en "social kropps" livsyttringar. Man kan icke fatta
hela sammanbrottsideologin riktigt, om man icke föreställer sig den
förändring, som inträffat i den tredje internationalens funktion.
Den uppstod av verkliga och allvarliga taktiska motsatser inom den
europeiska arbetarklassen, men spelar efter avslutandet av den
akutrevolutionära epoken blott rollen av ett den ryska diktaturens
utrikespolitiska instrument. När just detta särskilt av Varga och Bucharin
angives såsom också varande ett ekonomiskt tecken på kapitalismens
nedgång, så talar därur en oerhörd överskattning av Rysslands
världsekonomiska betydelse; Sovjetunionens gränser, som omsluta en
sjättedel av jorden, innefatta till stor del världsekonomiskt alldeles
betydelselösa områden, vilket beror därpå, att dessa områden aldrig
ha genomlevat en kapitalistisk utveckling. Men ännu intressantare
är att nästan alla de ekonomiska företeelser, som Bucharin år 1922
anförde såsom tecken på den kapitalistiska nedgången, också tidvis
i förstärkt grad återfinnas i Sovjetryssland själv enligt
kommunistiska källor. Den negativa reproduktionen och förtärandet av det
fasta kapitalet, upphörandet av arbetsdisciplinen och den
organisatoriska bristen hos statsapparaten, företeelser, som
världskapitalismen, för vilken upprättandet av sovjetdiktaturen betydde en ren
politisk skakning, i dag nästan helt har övervunnit. Just detta
tragiska historiska missförhållande mellan de politiska och ekonomiska
möjligheterna i Ryssland utgör den andliga drivkraften för ett
återupplivande av sammanbrottslärorna, vilka till slut alla utmynna i en
förhoppning om ett förlösande nytt världskrig. Man må åberopa sig
på den monopolistiska kapitalismens utvidgningssträvanden (Lenin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
