Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Albert Lauterbach: Stiger eller faller kapitalismen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant just utbildats till högsta mästerskap utanför den döende
europeiska kapitalismen. Det återstår så den strukturella
arbetslösheten, vilken Varga tror sig kunna förklara enbart genom
rationaliseringens framsteg, varvid han emellertid själv flerfaldiga gånger
med rätta betvivlar tillförlitligheten hos det statistiska underlaget;
man måste åtminstone också härvid ta i betraktande agrarkrisens
inflytande, bortsett därifrån att till och med en varaktig
massarbetslöshet från kapitalistisk synpunkt icke obetingat behöver utgöra ett
hinder för näringslivet.
Vid närmare påseende visa sig alltså de ekonomiska tecknen på
kapitalismens nedgång antingen såsom oberättigade generaliseringar
av till tiden eller rummet begränsade ekonomiska företeelser eller
också såsom verkligen förefintliga ekonomiska motsatser, som dock
icke kunna skrivas på kapitalismens konto, eller slutligen såsom
verkliga ekonomiska motsatser inom kapitalismen eller en av dess faser,
vid vilka dock först måste bevisas, varför kapitalismen icke skulle
kunna finna en eller annan mer eller mindre fullkomlig lösning av
krisen. Ibland i ljusa ögonblick uttala till och med den tredje
internationalens teoretiker detta: "Om slutet på nedgångsperioden skall
bli kapitalismens störtande eller åstadkommandet av en ny
världsekonomisk jämvikt, ett nytt befästande av kapitalismen, låter sig
rent ekonomiskt icke avgöras. (Varga aa. 1924 sid. 66.) Bucharin
talar en gång om en relativ jämvikt för kapitalismen och Lenin
uttrycker tillfälligtvis till och med klart att det icke för bourgeoisin
gives någon situation absolut utan utvägar.
Kvar står alltså kännetecknen av politisk natur på kapitalismens
nedgång, vilka ju för ett marxistiskt betraktelsesätt blott äro en
avbild av förändringarna i den ekonomiska strukturen. Men
ingenting vore mindre marxistiskt än åsikten, att varje förändring i det
ekonomiska läget, ja, kanske varje konjunkturförändring, genast
skulle ge sig till känna i politiken. Att politiken är betingad av
det ekonomiska läget i sina stora historiska drag utesluter
åtminstone icke att de dagspolitiska detalj striderna kunna lyda sina egna
lagar. Och därför är det högst vulgärmarxistiskt att tro, att
bourgeoisins politiska krafter alltid måste vara svagast just då, när den
kapitalistiska ekonomin befinner sig i en kris. Arbetarrörelsens och
i synnerhet fackföreningsrörelsens historia visar snarare motsatsen.
Även en skärpning av kapitalismens ekonomiska motsatser
behöver därför icke alls föra med sig dess nedgång. Den kan även i
en ekonomisk motsägelsefull form glädja sig åt ett ännu långt liv
såvida de proletära klasskrafternas stärkande icke håller jämna steg
med skärpningen av dessa ekonomiska motsatser. Varga medgiver
till och med själv detta på ett ställe: om kapitalismen skall kunna
arbeta upp sig ur nedgångsperioden eller bryta samman beror till
mycket stor del på hur proletariatet förhåller sig." (a. a. 1924 s. 67.)
Skall man av allt detta till slut dra den motsatta slutsatsen, att
kapitalismen går mot en ny uppgångsperiod. Det vore att kasta ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
