Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 Gunnar Myrdal
önska genomtrumfa ett dylikt "sammansatt" kollijoxindex, äro de
antingen icke klara på elementarproblemen i indexläran och böra
då upplysas, eller välja de denna konstiga bakväg för att smuggla
in vissa penningpolitiska syftemål, i vilket fall de böra bringas
att argumentera tydligare och ärligare. Vad riksbanken behöver är
möjligast "rena" index och möjligast många index för att kunna
följa inte bara prisutvecklingen utan framför allt utvecklingen av
prisrelationer. Än vidare vill man gärna hoppas, att ej blott indexet
— eller hellre indexen — ges full offentlighet utan även principerna
för dess konstruktion och de överlägganden, som fört fram till dessa
principer. Slutligen vill man gärna tro, att indexet ej må få ersätta
det intensiva studium av hela näringskonjunkturens utveckling från
dag till dag, som nu är en oavvislig nödvändighet för en stark
penningpolitik. Indexet, om än aldrig så utmärkt, kan ej ersätta detta
studium av lagerhållning, omsättning och orderreserv, sysselsättning
och arbetslöshet, produktion och kapacitet m. m. i alla de olika
näringsgrenarna.
När det gäller frågan om riksbankens skuld eller icke skuld till
den inträdda situationen är det ett par saker man måste ha i minne.
Till en början har Sverges riksbank icke, och kan icke ha, samma
ansvar för den internationella situationen som t. ex. Bank of
England. Vår riksbank kan näppeligen bilda kärna för
valutakonstellationer. En brist på klart program kan därför icke ha så ödesdigra
följder för hela världsekonomin. Trots denna lägre grad av
ansvarighet har den svenska riksbanken icke övergivit guldmyntfoten
utan att samtidigt fast deklarera ett penningpolitiskt program, vilket
må erkännas vara så pass klart som överhuvudtaget i all brådskan
kunde påräknas; låt vara att nu så småningom än klarare linjer bli
nödvändiga. Detta länder vår riksbanks ledning till ovansklig heder:
Sverge har gjort vad England skulle ha gjort (för vilken gång i
ordningen nu under efterkrigstiden?).
Det har sagts att riksbanken kunde ha lånat pengar medan tid
ännu var och förstärkt sina valutareserver. Och det må vara hänt,
att en sådan förutseende politik, kanske förenad med en verklig
kontroll över svenska finansiärers utlandsinvesteringar, möjligen skulle
ha kunnat uppskjuta och till och med onödiggöra guldmyntfotens
övergivande. Men det skulle ha varit fråga om mycket avsevärda
lånebelopp, vilka törhända skulle ha bidragit till att skapa
misstroende till vår valuta och därigenom motverkat sitt syftemål. Högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
