Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska penningkrisen 529
ländska växelkursernas inbördes läge likväl genom valutahandel
kunna reglera den svenska kronans värde i förhållande till utländska
valutor i allmänhet.1 Denna valutahandel är under rådande
förhållanden ett mycket kraftigt medel i en centralbanks hand, och det får
icke utan tvingande skäl lämnas oanvänt. Jag har nyss påpekat ett
fall, då diskontopolitiken eljest kan vara alldeles ineffektiv. Och vid
allmän undervärdering av en valuta går dessutom diskontopolitikens
väg nödvändigtvis över en depression av näringslivet med åtföljande
arbetslöshet och annat elände. Finns det överhuvudtaget ett val,
bör därför riksbanken i ett sådant fall låna till varje pris och
förvärva utlandsvaluta att kasta ut på marknaden. Ty det blir i alla
händelser billigare än en förödande diskontopolitik.
När riksbanken släppte guldpariteten lämnade den uppenbarligen
valutakurserna att helt och hållet ta hand om sig själva och att "söka
sina jämviktslägen", en politik som kan bli farlig av skäl, som jag
ej ytterligare behöver understryka. Faktiskt var emellertid orsaken
den, att riksbanken hade ont om utlandsvalutor och tydligen inte
kunde få låna pengar emot någon rimlig ränta, en högst egenartad
och ovan situation för en stabil riksbank som Sverges. —
Övervärdering är i så fall alltid lättare att bemästra genom valutahandel.
Då gäller det bara att sälja svensk valuta, som ju kan fabriceras i
önsklig mängd.
För en utomstående, som naturligtvis icke helt kan överskåda
riksbankens situation — en reservation som bör vidhängas — förefaller
det därför av största vikt att riksbanken så snart och så kraftigt
som möjligt åter söker gripa tag över valutahandeln samt med största
noggrannhet följer under- och övervärderingstendenserna, beredd att
ständigt kompensera dessa tendenser med valutaströmmar i motsatt
riktning. Valutahandeln är nämligen det smidigaste och
näringspolitiskt ofarligaste medel, som riksbanken äger i sin hand. Framför
allt är som sagt en övervärdering farlig, eftersom riksbankens
diskontopolitik här alldeles kan komma till korta; den måste förebyggas
med valutahandel. Så att icke riksbankens ledning tillsammans med
alla andra goda patrioter bara gläder sig åt att den svenska valutans
1 Då den övervärdering och undervärdering av svensk valuta, som
därigenom kan förebyggas, icke utesluter övervärdering i förhållande till vissa
och undervärdering i förhållande till andra valutor, och då man därför måste
tänka i termerna av ett medeltal, för vars konstruktion ingen princip gives,
blir definitionen av över- och undervärdering även av detta skäl oklar. Men
jag kan här ej ge mig in på dessa svåra frågor.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
