Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 Gunnar Myrdal
skulle kunna vara än värre vid en avsevärdare övervärding,
åtminstone om diskontot vore riksbankens enda medel att påverka
utvecklingen. Bl. a. med hänsyn till den nyss berörda allmänna ovissheten
om de inre prisrelationernas stabilitet, vilken skulle bestå även vid
full visshet om prisnivåns allmänna utveckling, skulle kanhända
aldrig så låga räntesatser (av riksbanken vidtagna för att motverka
den med övervärderingen förbundna tendensen till allmänt prisfall)
icke kunna förmå företagarna till expansion eller ens fortsatt drift i
samma skala som förut. Deflationen skulle under sådana
förhållanden kunna fortgå trots alla ansträngningar att genom
diskontopolitiken stoppa den; och det bara på grund av det extra energimoment,
den rörelse i väg nedåt från jämvikt, som ligger i övervärderingens
faktum. Och företagarnas liksom bankernas riskuppfattning skulle
bara växa med prisfallet. Det är bl. a. på grund av en dylik
övervärdering, som situationen blivit så kritisk i själva guldländerna, att man
i tidningspressen kan fabla om att till och med Förenta staterna skulle
tvingas överge guldmyntfoten. En annan orsak ligger naturligtvis i
den fortsatta och för de världsekonomiska följderna synbarligen
blinda konkurrensen mellan de stora guldmakterna Frankrike och Förenta
staterna om guldet, markerad av ömsesidiga diskontostegringar och nu
senast genom Frankrikes återkallande av den korta krediten till
Förenta staterna.
Nåväl, om vi ha situationen i all dess allvarlighet klar för oss,
gäller den närmaste frågan vad det är för medel, som riksbanken
har i sin hand att kontrollera den penningpolitiska utvecklingen.
Vad till en början gäller det inre prissystemets förskjutningar och
ständiga växlingar till följd av utrikesvalutornäs värderörelser i
förhållande till varandra, så finns det överhuvudtaget inga medel, annat
än rena ingripanden i själva bytesprocessen. Men sådana kunna i
alla händelser icke vara riksbankens sak att vidtaga, och jag
uppskjuter frågan tillsvidare. En guldstark stormaktsbank skulle
möjligen kunna tänkas ge sig i lag med uppgiften att efter sitt lands
behov söka reglera värdeförhållandena mellan andra länders
valutor genom en smidig och vidlyftig valutahandel, men omöjligt Sverges
riksbank. Denna svårighet i situationen är alltså ofrånkomlig från
trängre penningpolitisk synpunkt, och i den mån rent
näringspolitiska metoder icke komma till tillämpning ha vi bara att acceptera
faktum.
Däremot borde riksbanken även om den inte kan reglera de ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
