Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska penningkrisen 531
framhävts, att riksbanken dock icke kan utgå från att värderelationen
mellan de utländska växelkurserna inbördes befinner sig utom
räckhåll för undervärdering eller övervärdering.
Därefter ha vi diskontot, centralbankernas traditionella
penningpolitiska medel. Att diskontopolitiken i närvarande krissituation
förlorat större delen av sin effektivitet borde vara uppenbart. Till en
början är dess verkan utåt alldeles paralyserad för att inte säga rent
negativ. När riksbanken inte längre för något rimligt pris själv kan
låna pengar, ligger det ju i sakens natur, att ett högre diskonto
knappast kan dra hit utländskt kapital, men snarare stöter bort det genom
att ge utländska finansiärer en sämre föreställning om det svenska
läget.
Diskontots verkningar på prisnivån inom landet äro säkert i
allmänhet överskattade även under lugnare förhållanden. Verkningarna
skulle gå icke minst via lagerhållningens begränsande. Men nu är
det ett faktum, att räntekostnaden vanligen sannolikt är en blott
obetydlig del av de totala lagringskostnaderna, som därför icke kunna vara
särskilt känsliga för diskontot, åtminstone icke direkt. Den viktigaste
kostnadsposten är här säkert prisrisken; och har diskontot några
avsevärda och snabba verkningar på lagerhållningen, så är det troligen
via företagarnas prisanticipationer. Om företagarna tro att det högre
diskontot betyder att prisen skola falla, så bli de naturligtvis
angelägna att sälja ut sina lager och likaså ovilliga att förnya lagren
mer än nödvändigt. I en kritisk situation, då riksbanken kanske
icke alltid kan lita till, att människor psykologiskt reagera på detta
sätt — vilket ju bl. a. skulle förutsätta ett fullständigt förtroende till
riksbankens förmåga att genomföra sina avsikter — kunna
diskontoändringar ha högst opåräknade och oregelbundna verkningar på
lagerhållning och varuspekulation.
Men diskontot har normalt även andra verkningar på den inre
prisnivån, än den nu senast antydda. Om långtidsräntorna följa
med diskontots rörelser kunna företagsverksamheten och
investeringarna därigenom minskas och ökas. Tyvärr är det alls inte säkert
att långtidsräntorna följa troget med i ett krisläge. Kapitalisterna
kunna känna låneriskerna så stora, att de vägra låna ut eller investera
på lång sikt emot en lägre ränta; att diskontoräntan sjunkit, behöver
ofta inte synas dem vara ett tillräckligt skäl till förändrade attityder i
detta hänseende. Och tvärtom vid en räntestegring. Riksbanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
