Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Gunnar Myrdal: Diskriminering av räntan. Svar på anmärkningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diskriminering av räntan S93
kronas internationella värde faller våldsamt (t. ex. på grund av en
baissespekulation av både exportörer, som hålla sina exportvalutor
kvar i utlandet i stället för att ta hem dem, och av importörer, som
forcera sin import i väntan på prisstegring och importregleringar
och samtidigt söka skaffa sig utländsk valuta i förlag för framtida
behov). Antag vidare, att dessa växelkursförskjutningar väntas
framkalla en spekulation i prisstegring även på den inre marknaden,
i första hand inriktad på importvaror och vissa inhemska
nödvändighetsvaror. Riksbanken tänkes vilja hindra denna inhemska
prisstegring, som, om den icke motades, skulle helt kunna lämna
penningpolitiken i spekulationens händer, och överväger därför
diskontots effektivitet. Läget befinnes vara det, att diskontot skulle behöva
stegras till säg 15 proc. eller rentav kredit helt och hållet vägras,
om varuspekulationen, som ju är ett av de farligaste orsakande
momenten i en inflationsrörelse, skulle kunna stoppas i önsklig grad.
En allmän räntestegring till denna höjd eller en allmän
kreditvägran är utesluten; sådana åtgärder skulle blott förorsaka panik i
näringslivet. Men åtgärderna vore möjliga, om de kunde inriktas
uteslutande emot varuspekulationen och lagerhållningen; och under vissa
andra förutsättningar (framför allt vad gäller åtgärdernas
beräknade varaktighet) kunde även en viss effektivitet påräknas av ett
sådant koncentrerat ränte- och kredittryck. Om nu riksbanken
härigenom och genom åtgärder av annat slag snabbt finge valutan och
prisutvecklingen åter i sin hand, vore krisen övervunnen. Det är
ju ett sådant krisläge jag uttryckligen åsyftat, och jag har
dessutom ingalunda rekommenderat räntediskrimination såsom ett
ofelbart universalmedel. — Men vad har nu allt detta egentligen att
göra med det allmänna frihandelsresonemang, som generaldirektör
Örne åberopar?
Generaldirektör Örne synes rentav ha förbisett, att jag påpekat
möjligheten av dylika åtgärder såsom penning politiska medel. Han
talar oavbrutet om sänkta räntekostnader vidtagna i avsikt att
understödja vissa näringar, medan jag närmast har en räntestegring i
sikte, som direkt syftar till att strypa till viss för penningväsendets
stabilitet farlig affärsverksamhet men som — om räntesatserna icke
diskriminerades — helt enkelt icke kunde vidtagas i effektiv grad
av hänsyn till vissa mycket hårt tryckta näringar.
Borde vi inte rent allmänt komma överens om, att hela det
jämviktsresonemang, som generaldirektör Örne här utvecklar, bland
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
