Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Gunnar Myrdal: Diskriminering av räntan. Slutreplik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diskriminering av räntan 607
SLUTREPLIK.
Av GUNNAR MYRDAL.
Jag tackar Tidens redaktion, som givit mig tillfälle att såsom
författare till den uppsats, vilken givit anledning till denna lilla
knivkastning, avsluta diskussionen (för denna gång!) med en slutreplik.
Den skall göras kort och gå direkt på sak.
Även efter gensvaret måste jag vidhålla min uppfattning, att
generaldirektör Ornes anmärkningar rörande kreditdiskriminationer
såsom penningpolitiska medel voro missriktade. Hans gensvar
innehåller i den frågan knappast något nytt utöver den första artikeln,
och jag hänvisar till mitt svar och dessutom till facklitteraturen i
ämnet.1 Rent allmänt skulle jag ännu en gång vilja understryka, att
1 Jag påpekar blott i korthet ytterligare följande. En kreditdiskriminering
(t. ex. den av riksbanken nu påbjudna) är icke till för att gynna "vissa
enskilda intressen" utan för att hålla ner prisen trots de höga växelkursernas
tryck uppåt. — Det är fel att "i den föreliggande frågan resonera utifrån en
relativ stabilitet i penningsystemet" (observera växelkursernas läge och deras
fluktuationer, prisrelationerna och prisnivån!). Om "den nuvarande bristen
på stabilitet" kan "betraktas som en tillfällig olycka — ett ont, som kommer
att övervinnas inom jämförelsevis kort tid" beror på vad som inträffar utom
landets gränser och vidare på den grad av planmässighet och kraft, varmed
penningpolitiken här i landet skötes. Skulle resonemang lika dem jag här
tvingats att kritisera verkligen vara vägledande, vilket jag icke tror, betraktar
jag avgjort denna kris såsom början till slutet. Lyckligtvis bruka
förhållandenas makt själv tvinga de ledande bort ifrån doktrinärt vanetänkande
fastän ofta för sent och för tveksamt. — "Kreditåtstramning för vissa
importörer" är från ekonomisk synpunkt blott en förstärkt form av "en abnormt
hög ränta å krediter, varmed vederbörande importverksamhet finansieras"
och verkar alldeles på samma sätt. Att denna verkan blott gäller "en kort
tid, till dess förhållandena hunnit anpassa sig", det är just vad jag
framhållit men generaldirektör Orne i sitt första inlägg råkat förbise. Men den
saken, lika litet som det förhållandet att "somliga importörer... äro
oberoende av kredit", hindrar icke, att medlet dock har en viss effektivitet på kort
sikt, och det är just vad frågan gäller. — Av skäl, som här skulle föra mig
för långt att redogöra för, menar jag, att generaldirektör Orne missförstår
och överskattar diskontots effektivitet och framförallt icke har gjort riktigt
klart för sig på vilka vägar och med vilka konsekvenser för näringslivet det
verkar speciellt i en depressionsperiod. — Då han säger, att de av mig
"föreslagna åtgärderna icke kunna få någon betydelse, om de icke tränga ned på
djupet och påverka hela befolkningens konsumtion av importvaror", förbiser
han spekulationens och lagringens direkt och allmänt prisstegrande betydelse
(och förbiser dessutom, att spekulationen kan gälla annat än importvaror).
Det är återigen de liberala jämviktsföreställningarna, som spela honom ett
spratt i hans tankegång. Vid en aktuell fara för inflationistisk
prisuppskruv-ning råder det ingen omedelbar jämvikt vid ett balanserat prisläge mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
