Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Gunnar Myrdal: Diskriminering av räntan. Slutreplik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608 Gunnar Myrdal
man icke löser ekonomiskt teoretiska problem genom att ständigt
dra den gamla liberalekonomiska frihandelskatekesen. Penningläran
ligger till en början helt utom den sfären. Generaldirektör Ornes
misstag ligger djupare sett just i en bristande förståelse för detta
sakförhållande.
Det hör tydligen till generaldirektör Ornes tankemetod, att, så
snart en mera principiell politisk fråga kommer under debatt och
i synnerhet om det skulle gälla ett statsingripande, dra en omedelbar
analogi till diskussionen om tullar eller frihandel och att så därefter
gå i härnad för den "ekonomiska principen", vars kunskapsvärde i
och för sig och, än mer, vars teoretiska räckvidd han överskattar
på ett sätt, som måste förvåna åtminstone fackmän på området.1
Allt här i världen rör dock icke tullar, och vi ha dessutom icke evig
jämvikt, allraminst hösten 1931! Det finns konjunkturer och det
finns penningproblem. Och det finns både världsekonomiska och
nationella organisationsproblem. Hela generaldirektör Ornes
inställning till dessa frågor framstår kanske något överraskande hos en
socialdemokrat och än mer hos direktören för ett stort statens
affärsmonopol, vilket enligt samstämmig uppfattning av honom ledes och
förvaltas på ett alldeles utmärkt sätt trots bristen på en renande
konkurrens.
"Planhushållningen" skola vi spara till en mera ingående diskussion
vid annat tillfälle. "Begreppet är", som generaldirektör Orne mycket
"köpkraften hos folket", som generaldirektör Orne vill ha ner som ett
radikalmedel, och de förefintliga varorna, ty lagerhållningens volym kan växla, och
genom att i en dylik situation påverka lagerhållningens omfattning påverkar
man direkt prisen. "Köpkraften hos folket" kan alltså lämnas i fred,
allrahelst en nedskruvning av den — i denna situation — vore en omväg (utom
att den naturligtvis är oönsklig, åtminstone från arbetarsynpunkt, även av
andra skäl). Klämmer man då i stället till med diskontot eller med
kredit-disknmination av något slag, så är det icke "för att göra livet surt för en eller
annan misshaglig smågrupp av spekulanter" utan helt enkelt för att i ett
icke balanserat prisbildningsläge få ut varor i marknaden och därigenom hålla
ner prisnivån.
1 Det hör nu till det egendomliga i motsättningen mellan generaldirektör
Ornes penningpolitiska program och den penningpolitiska linje, som
förfäktas av mig och många andra, att hans program för sitt genomförande med
nödvändighet kräver oerhört mycket starkare ingrepp än vårt program,
ingrepp som dessutom måste särskilt hårt gå ut över arbetarklassen (se nedan).
Ingreppen måste vara så till den grad förryckande och pressande, att jag och
många med mig anse programmet helt enkelt ogenomförbart (utom att dess
konsekvenser från våra synpunkter äro oönskliga). Jag hänvisar till
diskussionsprotokollet från Nationalekonomiska föreningens sista sammanträde. Vid
detta tillfälle gjorde sig för övrigt generaldirektör Orne följd av
bankdirektör Jakob Wallenberg, som gick på samma linje, skyldig till ett alldeles
liknande sakligt missförstånd som i sina anmärkningar härovan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
