Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Alrik Jacobi: Striden om prästlönejorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 Alrik Jacobi
munalt ursprung, kan härpå knappast grundas något självskrivet
anspråk från församlingarnas sida att få tillgodogöra sig
avkastningen. Ur billighetssynpunkt skulle ett sådant anspråk måhända
kunna godtagas, om det vore så, att församlingarna av ålder haft rätt
att räkna med denna avkastning som en avlöningstillgång,
varigenom skatteutgifterna till prästerskapets avlöning kunnat hållas nere.
Så är emellertid icke alls fallet. Som bekant utgick nämligen den
urgamla prästskatten (tionden) efter en gång för alla fastställda
grunder, utan något hänsynstagande till hur stor inkomst prästen vid
sidan härav hade av sin boställsjord. Först i och med 1910 års
lönereglering, då prästlönerna fastställdes till bestämda belopp,
oberoende av församlingarnas skattekraft, är det som
skattebelastningen i viss mån blivit beroende av den avkastning, som
prästlönejorden kunnat lämna. Någon uråldrig, rättsbildande hävd kan man
här minst av allt tala om.
När 1910 års lag efter hårda strider genomfördes, var det
knappast heller något allvarligare tal om att församlingarnas rätt kränktes
genom att prästlönejordens avkastning i viss utsträckning anslogs
till "utsocknes" ändamål. I stället var det prästerskapet i de mera
välsituerade församlingarna, som då bittert beklagade sig över att
behöva avstå en del av sin löneinkomst. Detta särintresse måste
emellertid offras för det viktigare önskemålet att få till stånd en
rättvis lönereglering för det fattigare prästerskapet. Genom 1910
års lag iklädde sig staten garanti för att varje präst skulle erhålla
"en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom
levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig
bärgning". Att ett dylikt åtagande från statens sida måste
motsvaras av en utsträckt befogenhet för staten att disponera över de
kyrkliga avlöningstillgångarna är något som kyrkopolitikens
nuvarande ledare synas bortse från. Karakteristiskt är också, att 1931
års prästlöneregleringssakkunniga i sitt lagförslag strukit det
citerade stadgandet såsom onödigt, eftersom prästlönernas storlek
numera är i detalj reglerad av lagstiftningen. Man litar tydligen på
att staten även för framtiden skall lojalt fullgöra sina åtagna
förpliktelser och icke hänvisa prästerskapet i de svagare församlingarna
till det otillräckliga underhåll, som under det gamla lönesystemets
tid bestods dem. Men man vill komma ifrån, att de erforderliga
lönetillskotten skola betalas av de i andra församlingar förefintliga
överskottsmedlen. En sådan anordning skulle innebära en rubbning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
