Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 62?
begära av ett skoj och på grund av de många otroliga överdrifterna
hade Dramaten resolut framfört det hela som fars. Spekulation
är en slags ny upplaga av Topaze men vildare, djärvare, galnare.
På sannolikhetens bekostnad. Nog äro våra fräckaste finanshajar
ena hejare att göra affärer men man måste betvivla möjligheten, att
det kan gå så lätt till som här.
Man måste vara mycket vänligt stämd och ha mani på att tyda
allt till det bästa för att tolka Spekulation som ärligt menad
samhällssatir. Den skjuter för mycket över och på sidan om målet.
Den är helt enkelt ett briljant teaterstycke med en otroligt tacksam
och i detta fall otroligt välspelad bravurroll. Det är filmdramernas
sympatiska spetsbov, som visserligen är brottslig och åker fast men
till slut kostar på sig det odrägliga snobberiet att självmant gå i
kurran. Monsieur Tafard (i Spekulation) gör det för att få sina
firmapapper att sjunka — så han kan köpa tillbaka dem till underkurs.
Ett för en gångs skull finurligt motiverat trick att möjliggöra en
omöjlig gest. Ett egendomligt förbiseende av den förträfflige förf.
Armont (som en gång gjort "Kokottskolan") var att låta
skådeplatsen för herr finansgeniets fond- och valutabörsomskakande
miljonoperationer utgöras av en oansenlig korsettaffär vid en parisisk
bakgata. Bättre opp hade man begärt i modernitetens och "flötthetens"
tecken. Först i sista akten fick denne Kung Midas, för vilken allt
blir guld, en mer passande miljö.
Man måste helt enkelt förlåta Nya Intima teatern att i den vildaste
konkurrenshets, som ännu förekommit i Stockholms teaterliv,
tillgripa ett scentekniskt virtuosnummer, som är sensation och
ingenting annat än sensation. Ungdomens nakenhet — den tyska titeln
Sjuk ungdom ("Krankheit der Jugend") säger mer — är ett verk
av Tysklands kanske främste moderne dramatiker Ferdinand
Bruck-ner-Tagger, som här upptagit Wedekinds fallna mantel vad det
gäller skildrandet av ungdomsårens lidanden. Redan valet av miljö,
ett studentpensionat för läkaraspiranter, ger Bruckner utsökta
möjligheter att ohämmat diskutera de mest intima kroppsliga och
själsliga problem och ogenerat sjunga ut om de allra ömtåligaste
frågorna. Inte ens Wedekind vågade nånsin gå så långt.
I Ungdomens Nakenhet blottar man sig hänsynslöst och talar om
ingenting annat än erotik och sexualitet. Ingen enda av de
handlande har annat än sjukt och förvridet känsloliv. Bruckner har med
fenomenal skicklighet utnyttjat chanserna och i uppskakande,
nerv-uppslitande effekter nått det rent vidunderliga. "Förbud för
ungdom under 18 år" stod det på affischen — man borde satt 28 år
minst — och för en gångs skull var detta billiga reklamtrick
verkligen påkallat. Man kan diskutera lämpligheten att uppföra dylika
stycken men kanske böra vi någon gång få se litet av den tyska
skräckdramatiken, när den är som värst. Exemplet kommer
knappast att mana till efterföljd. Ett av de mest typiska exemplen på
s. k. Berlin-sexualitet är det i alla fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
