Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1931 - Ernst Wigforss: Kris och penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentligt isär, än att de i ett praktiskt handlingsprogram borde kunna
sammanjämkas.
Svårare blir det onekligen att förena de olika synpunkterna, då
man kommer till de medel, varigenom det penningpolitiska
programmet skall förverkligas. Här stöter man på motsättningar, som bottna
ganska djupt i olika inställning till de näringspolitiska frågorna. Även
om t. ex. prof. Heckscher i nödfall inte väjer för ingrepp i
medborgarnas fria förfogande över utländska valutor — ett medgivande åt
"Det allmännas" rätt, som omedelbart framkallade en varning från
prof. Cassel mot den enskilda äganderättens fiender — ser han dock
i räntepolitiken den egentliga hävstången att manövrera prisnivån.
I denna punkt tycks han ha fått instämmande av prof. Brock, medan
övriga inlägg utmärka sig för större eller mindre skepsis eller
motvilja. I den mån Heckscher tänker sig ett högt diskonto som medel
att pressa ned vissa inhemska priser, mötes han av samma kritik
som han själv riktat mot anhängarna av den gamla guldpariteten.
Vi ha genomlidit en av de värsta depressioner i det moderna
näringslivets historia, därför att priserna fallit av orsaker som vi inte kunnat
påverka. Det kan inte vara rimligt att rent avsiktligt starta en ny
depression, då vi inte längre äro tvungna att följa med i guldets
värdestegring. Det är inte minst Sommarin och Brisman, som här
föra talan för den mot höga räntor alltid fientliga populära opinionen.
Men man går inte egentligen till nationalekonomerna för att hämta
styrka åt sina egna fördomar — eller man borde i alla händelser inte
göra det. De vetenskapliga ekonomernas alldeles särskilda uppgift
skulle ju vara att närmare klarlägga sammanhanget mellan
företeelserna och utreda de säkra, sannolika eller möjliga följderna av den ena
eller andra åtgärden. Och med dylika utredningar syssla också en stor
del av här omnämnda inlägg. Framför allt naturligtvis de mera
ingående framställningarna av Heckscher och Myrdal. De komplettera
varandra, de strida inte direkt emot varandra, men slutintrycket blir,
att tonvikten förlägges ganska olika. Heckscher belyser de
penningpolitiska medlen från många sidor och synes inte dölja deras
svagheter, men hur det är, har man ändå till sist känslan av att
räntepolitiken, något kompletterad med kreditvägran eller villkorlig
kredit, skall sätta oss i stånd att styra den fria valutan. Efter
läsningen av Myrdals kapitel om riksbankens medel att möta
penningkrisen har tvivlet bitit sig mycket djupare fast mot alla resonemanger,
som bygga på "normala" förutsättningar eller "långtidsverkningar".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
