Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1931 - Ernst Wigforss: Kris och penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots alla ansträngningar från författarnas sida att uttrycka
sakerna enkelt, kvarstår det faktum, att själva frågorna äro ytterst
invecklade, och här kan intet försök göras att ge en föreställning
om argumenterna. Man kommer allt längre in i den föga banade
snårskog som heter prisnivå och växelkurser. Prof. Heckscher har i
sitt stora verk om vårt penningväsen under "krigs- och kristiden"
övat en ingående kritik mot den teori för växelkurserna, som anser
dem direkt framgå ur förhållandet mellan ländernas prisnivåer. Här
och var i den nu aktuella skriften opereras emellertid med termerna
prisnivå och växelkurs på ett sätt, som inte synes överensstämma med
de tidigare varningarna till försiktighet. Prof. Myrdal hyser däremot
tydligen en djup skepsis mot begreppet allmän prisnivå och
förmodligen är det från närmare studier just av "olika prisnivåer" eller
"olika prisindexserier" och deras inbördes sammanhang eller brist
på sammanhang, som man kan hoppas att så småningom få mera
ljus kastat över de nu aktuella tvistefrågorna.
Det är en smaksak, om man vill anse det för en mildare form av
förmynderskap över det enskilda näringslivet, att det dirigeras genom
riksbankens diskontopolitik och kreditransonering, kompletterade med
valutainventering och möjligen tvångsförsäljning, än att
utrikeshandeln direkt kontrolleras. Men det är naturligt att ju mera man litar
på kreditpolitikens effektivitet och ju mindre farhågor man hyser
för de skadliga verkningarna av en kreditåtstramning, desto svagare
känner man behovet att överväga direkt importreglerande åtgärder.
Och tvärtom. Prof. Heckscher företräder därför handelns frihet
inom de av bankerna uppdragna gränserna, medan de övriga förf.
synas mera beredda till reglering av utrikeshandeln genom statens
egna organ.
Ingen av framställningarna gör någon antydan om att
guldmyntfoten genom en annan riksbankspolitik borde ha kunnat bevaras. En
ingående och utmärkt redogörelse för de faktorer, som tvingade
oss bort från guldmyntfoten, lämnas av dr Karin Kock. För övrigt
beröres denna fråga av prof. Heckscher, som antager, att vår passiva
handelsbalans under sista året hade sin grund i "för hög inhemsk
prisnivå", d. v. s. för höga produktionskostnader = arbetslöner.
Härom är svårt att diskutera in abstrakto, då det ju alltid låter
säga sig, att tillräckligt låga inhemska priser måste ha ökat exporten
och minskat importen så att vi nått balans. Men då Heckscher —
visserligen bara som ett tänkt exempel — räknar med att vår prisnivå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
