Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 31 jan. 1932 - Henrik de Man: Sociala krafter i Tysklands kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penninghushållningen överhuvud, som med hjälp av den
nationalsocialistiska kritiken av civilisationens mekanisering och med hjälp
av de nationalsocialistiska rasteorierna vidgar sig till en protest mot
stadslivet och den kosmopolitiska civilisationen i allmänhet, till en
längtan efter en återgång till förindustriella förhållanden.
Men ännu viktigare för medelklassens nya antikapitalistiska
inställning är den undre del av medelklassen i städerna, som man
kallar manschettproletariatet. Det är den stora mängden av medel- och
underskikten av de anställda i privata och offentliga företag, som
den marxistiska socialismen räknar till proletariatet, eftersom de
arbeta för en lön, som för övrigt dessutom ofta sjunker under den
yrkeslärde lönearbetarens, men som inte själva i allmänhet räkna
sig till proletariatet, eftersom de göra anspråk på att utföra
hjärnarbete och delta i det ledande arbetet i det ekonomiska livet. För
ett framläggande av fakta är det för övrigt alldeles likgiltigt, om
man inordnar dessa mellanskikt mellan medelklass och proletariat i
en av dessa båda klasser eller ej. Här gäller det bara, att
oberoende av alla terminologiska stridsfrågor konstatera de särskilda
former av proletarisering varav den hotas.
Då måste man först fastslå, att i de senaste faserna av
Tysklands kapitalistiska utveckling har mer än i andra länder
manschettproletariatet vuxit utomordentligt starkt. Mellan 1907 och 1930 har
antalet anställda i privatföretag stigit med 166,7 proc, under det att
antalet yrkesarbetare endast ökat med 31,3 proc. Starkast har denna
tendens varit under de s. k. rationaliseringsåren.
Under rationaliseringsperioden yttrar sig kapitalismen på ett helt
annat sätt än under den ursprungliga industrialiseringsperioden.
Under det att den då ersatte hantverkare med olärda maskinarbetare,
ersätter den nu arbetare med maskiner. Den skapar inte så mycket
nya arbetare som nya arbetslösa. Den avfolkar yrkena och
befolkar byråerna. Det ligger nämligen i rationaliseringens väsen att
genom ökad automatisering göra de maskinella processerna i
möjligaste mån oberoende av den fysiska arbetsprestationen och
samtidigt överflytta de själsliga funktionerna från verkstäderna till
kontoren.
Men detta betyder om man tänker på det slutliga samhälleliga
resultatet en växande proletarisering också på förvaltningskontoren.
Denna yttrar sig i två former: 1) en proletarisering av
arbetsfunktionen, 2) en proletarisering av den sociala ställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
