Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 31 jan. 1932 - Henrik de Man: Sociala krafter i Tysklands kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska följden densamma: bara en liten del sluter sig till
socialismen och särskilt kommunismen under det att man utan överdrift
kan säga, att omkring 75 proc. av den studerande ungdomen antingen
bekänner sig till nationalsocialismen eller åtminstone sympatiserar
med den.
Redan exemplet med manschettproletariatet visar, att de psykologiska
och politiska verkningarna av proletariseringen i den tyska
kapitalismens nuvarande utvecklingsstadium äro mycket mera komplicerade och
mindre enhetliga än den ortodoxa marxismen från nittonde
århundradet antog. Denna slutsats bekräftas ytterligare, när man undersöker
verkan av den senaste ekonomiska utvecklingen på den egentliga
underklassen, det industriella och manuella proletariatet.
Dessa verkningar äro nämligen helt olika, allt eftersom man
betraktar den del av industriproletariatet, som man kunde kalla den
uppåtstigande eller den, som man måste kalla den sjunkande.
Även denna klyvning har inte bara framkallats av den ekonomiska
krisen, utan grodden till den fanns redan i den industriarbetets
egendomliga funktionsklyvning, som karakteriserar kapitalismen i
dess nyaste fas.
I industrialiseringens tidsålder betydde det tekniska framsteget i
själva verket den i förra århundrets mitt av Marx konstaterade
dekvalificeringen av hantverksarbetet till olärt maskinarbete. Men i
rationaliseringens tidsålder betyder fortsatta tekniska framsteg bara
för en del av arbetarstammen en ytterligare dekvalificering, men för
en annan del en rekvalificering. Maskinarbetets växande
automatisering driver alltså i en rad produktionsgrenar bort det mänskliga
hjälparbetet genom olärda arbetare, men ökar å andra sidan antalet
arbetare, som anförtros de svårare och mer kvalificerade uppgifterna
att konstruera och se till maskinerna. Därför har den växande
degradering av arbetet och den växande utarmning av arbetarna, som
det kommunistiska manifestet ännu 1848 ställde i utsikt, faktiskt inte
ägt rum. Denna del bildar kärnan i den rörelse, som under loppet
av de senaste två eller tre generationerna åstadkommit det sociala
och politiska uppåtstigande, som tagit gestalt i det socialdemokratiska
partiet och i fackföreningsrörelsen.
Dessa skikts antikapitalism får en särskild nyans genom denna
faktiska höjning. Kriser sådana som den nuvarande avbryta den
visserligen, men det psykologiska resultatet av den däri förkroppsligade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
