Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundna vid sin sida. Trots alla inre motsatser förblir
Harzburgerfronten bestående som strategisk enhet och till denna sluter sig ifråga
om de taktiska målen också det tyska folkpartiet.
Nationalsocialisterna gå fram på bred front, som skär rakt genom de
borgerliga partierna. Linjen mellan Brüning och Hitler börjar svänga
först mot gränsen till centern, lantfolkpartiet och det ekonomiska
partiet. En borgerlig sektor, vilken man skulle kunna ställa upp
som en enhet mot nationalsocialismen är alltså en fiktion. Men
en lika tydlig fiktion är numera också den proletära sektorn, som
visserligen utgöres av ett enhetligt sociologiskt block, men icke av
någon enhetlig politisk organisation. Dess betydande beståndsdel
Tysklands kommunistiska parti utgör en reserv för den
antidemokratiska fronten. Socialdemokratins senaste förluster till
kommunisterna betyda icke endast en kraftförlust för den demokratiska
fronten utan också ett krafttillskott för demokratins motståndare.
I kampen mot demokratin har alltså följande front bildats:
Republikens reaktionära fiender under fascistisk ledning från
nationalsocialisterna till tyska folkpartiet mot de författningstrogna partierna
från socialdemokratin till bajerska folkpartiet och dessutom den
kommunistiska ultravänstern, som reellt tillsammans med den
antidemokratiska högern bildar en negativ front mot demokratin. Den
ödesdigra omflyttningen inom väljarkåren under föregående år har
för demokratin fört med sig ett ogynnsamt storleksförhållande mellan
dessa båda fronter.
Den antidemokratiska högern är, utan att ha eller kunna uppnå
absolut majoritet, starkare än de författningstrogna partierna, även
om försprånget är tämligen ringa: ungefär 42 mot 40 % av
väljarna.
Om man även inräknar kommunisterna ha de antidemokratiska
partierna en absolut majoritet av väljarna bakom sig. Det har dock
visat sig, att denna front, då den uppträder enhetligt med
antidemokratiska paroller, blott förfogar över en ringa dragningskraft,
såsom vid de preussiska och sachsiska folkomröstningarna.
Slutligen finns det bland de tyska väljarna också en utpräglad
icke-fascistisk majoritet från kommunisterna till det ekonomiska
partiet, som dock även den blott utgör ett negativt flertal.
Men den tyska fascismen hämtar sin kraft icke endast genom ett
utvidgande av sin grundval. Det nationalsocialistiska partiet är
samtidigt ett politiskt parti och ett väpnat förbund. Ungefär en
tredjedel av dess samlade medlemsstock på ungefär 700,000 man är
militariserad och indelad i stormavdelningar. Dessa formationer
efterbilda den gamla preussiska armén ända in i de minsta tekniskt-
organisatoriska detaljer. Denna militära organisation har kastats
in som ett fysiskt sprängämne i den tyska politiken. Denna
organisatoriska byggnad, som skjuter de militära stormtrupperna i
förgrunden, står i det närmaste sammanhang med strategin för
maktens erövring. Nationalsocialisterna vilja som oppositionsparti
koncentrera sin fysiska kraft och genom en oavbruten terror överflygla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
