Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin under tiden utbyggda parti- och våldsapparat till statsapparat
genom en seger i och över demokratin. Demokratin höjer
stämningen, masspsykologin till en avgörande faktor i staten.
Nationalsocialismen vill nu utnyttja omsvängningen i stämningen till en legal
statskupp. Man ämnar vid presidentvalet kämpa om ett utropande
av diktaturen genom folkomröstning.
Den tyska fascismen har gjort kampen om staten brutal. Den
har övertagit den italienska fascismens brutalt realistiska
statsuppfattning. Mussolinis formel: "Staten är polis", motsvarar helt
nationalsocialismens uppfattning: "Staten är det väpnade förbundet."
Insatsen vid de kommande valen blir därför direkt statens
maktmedel. Man skall kämpa om kommandoväldet, om den preussiska
polisens sablar, om överbefälet över riksvärnets maskingevär. Den
preussiska staten behärskar två tredjedelar av rikets
förvaltningsapparat och större delen av dess maktmedel. Parollen "den som har
Preussen, har riket" har sedan länge blivit lösen för hela tyska
högern. Denna paroll betonar alldeles riktigt icke endast Preussens
maktställning inom riket, utan också sammanhanget mellan den
preussiska och rikspolitiken. Hittills har det visserligen varit möjligt
att en vänsterregering funnits i Preussen och en högerregering i
riket, men en omvänd kombination, så att högern hade makten i
Preussen och vänstern i riket, är knappast möjlig.
Ännu mera betydelsefull är kampen om rikspresidenten.
Hindenburg kommer att lämna sin efterföljare ett fruktansvärt arv, även
om det skulle bli han själv. Den tyska högern har genom år drömt
om en "presidialförfattning". Denna dröm har nu gått i
uppfyllelse. Men dess övergående förverkligande är intet tecken på statens
tilltagande säkerhet, utan tvärtom ett tecken på och en följd av den
tilltagande osäkerheten. Författningsfaktorernas omgruppering efter
den 14 september har givit rikspresidenten en oerhörd makt.
Presidenten framstår i dag som bäraren av statens hela exekutiva makt,
och till följd av riksdagens skjutande åt sido och det
obegränsade användandet av nöddekret har han också blivit en avgörande
lagstiftande faktor. Denna förvaltnings- och lagstiftningspraxis har
medfört en uppmjukning av benen i den demokratiska staten, vars
krassaste uttryck kommer till synes i suspenderandet av
författningens grundläggande bestämmelser. Med de rättsmedel, som det
nuvarande tillståndet ger, kan under lång tid en diktatorisk regim leva
kvar och allt beror på vem som har dessa medel i sin hand. De
garantier, som Brüning ger den tyska demokratin, äro icke längre av
rättslig utan av politisk natur. Republikens öde beror därför i
första hand, men naturligtvis icke allenast, på vem som framdeles
kommer att stå i spetsen för riket.
Men statens kris utvecklar sig också på ett annat område, i
delstaternas parlament. Den tyska fascismen tränger allt mer och mer
in i delstaternas riksdagar. Visserligen har den ännu icke kommit
till makten, men den skapar labila förhållanden. I Sachsen,
Hamburg och Hessen fungera som expeditionsministärer redan störtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
