Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringar. Valen i Bajern, Württemberg, Anhalt och Preussen
äga rum nu i vår. De preussiska valen kunna under dessa
omständigheter bli avgörande för de kommande maktförhållandena och
utvecklingen i delstaternas parlamentarism såväl genom
följdverkningarna på rikspolitiken som genom upprullande av frågan om
ländernas ställning inom riket.
Frågan om författningskrisens nuvarande läge och kommande
utveckling är ingen formell statsrättslig utan en helt igenom reell
maktpolitisk fråga. Krisen år 1923 kunde övervinnas, emedan alla
maktcentra i riket voro säkrade: det fanns då vänstermajoritet i
riksdagen, likaså preussiska lantdagen och dessutom en
socialdemokratisk rikspresident. Motrevolutionen var då lokaliserad till
Bajern. Då vid majvalen 1924 vänstermajoriteten i riksdagen
bröts, var det ingen början utan redan slut på motrevolutionens
offensiv. Den hade först förött sin kraft i de bajerska
novemberoroligheterna och dess valframgång var blott en efterklang till ett
angrepp, som redan ebbat ut. Presidenten och Preussen blevo också
oberörda av denna valframgång. Helt annorledes nu: man skrider
till utbyte av den republikanska statsbyggnadens pelare i det
ögonblick, då den mäktigt svällande motrevolutionen ännu icke förspillt
sina krafter utan kan samla dem till ett koncentrerat slag.
Fascism och politisk katolicism.
Kampen om statens maktmedel och institutioner bäres emellertid
av de politiska partierna. Tyskland har sedan den 14 september
1931 fullbordat utvecklingen till fyrapartisystemet. Endast det
kommunistiska, det socialdemokratiska, center- och det
nationalsocialistiska partiet kvarstå på den politiska arenan som självständigt
verkande krafter. Mellan den proletära vänsterns båda partier och
den tyska fascismens parti kan endast kamp råda allt från
parlamentariska motsättningar till inbördeskrig. Annat är förhållandet
mellan centern och nationalsocialisterna. Också mellan dem kan
striden under vissa förhållanden anta tämligen brutala former, men
där finnas dock även andra möjligheter. Mellan den politiska
katolicismen och fascismen är ännu allt svävande, alla möjligheter äro
öppna från förintelsekamp till koalition. De båda parterna
betrakta varandra också som eventuella dödsfiender. För centern skulle
nationalsocialismens sammanbrott vara en befrielse. Centern skulle
skonas från den hemska utsikten att bli strypt av fascismen och de
krafter, som äro bundna av nationalsocialismen men som centern
behöver för ett kristligt-socialt och konservativt nationellt block,
skulle frigöras. Även för nationalsocialismen vore ingenting mera
kärkommet än en parlamentarisk eller ock utomparlamentarisk seger
över centern. En dylik seger skulle kunna jämna vägen till makt,
ja till allmakt. Men samtidigt överväga de båda partierna också
fördelarna av en koalitionsöverenskommelse. Centern skulle då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
