Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för politisk kontroll av näringslivet genom en inflationistisk
kreditpolitik. Nationalsocialisterna betrakta fabrikationen av pengar som
det viktigaste tecknet på den segrande motrevolutionens ekonomiska
herravälde. Men i Tyskland är en doserad och reglerad inflation
över huvud icke möjlig. Peningökning, minskning av värdet,
prisstegring och kapitalkonfiskation måste efter erfarenheterna från 1923
följa på varandra i stormande tempo. En börjande inflation skulle
i Tyskland betyda sparkapitalets förintelse och till följd av Tysklands
känslighet i fråga om försörjning med kapital omedelbart också en
fruktansvärd kreditkris. Utan inflation kan den tyska fascismen
icke förverkliga den minsta bråkdel av sina ekonomiska löften, får
ingen ekonomisk rörelsefrihet — med inflation framkallar den
explosion och förfall i näringslivet.
Tanken på autarki, självförsörjning och avstängning gentemot den
övriga världen, förbands sedan gammalt i Tyskland med
utomekonomiska, militära och utrikespolitiska hänsyn. Som skäl för agrarstaten,
som man vid sekelskiftet kallade autarkin, gällde i främsta rummet
upprätthållandet av en sund av storstaden icke frätt bondekärna i
hären och en av intet internationellt beroende hindrad motståndskraft
gentemot utlandet. Trots det var dock den agrara intressesynpunkten
den avgörande för kravet på autarki. Nationalsocialisterna förlägga
tanken på autarki inom den rena maktpolitikens sfär. Visserligen
spelar därvid också den agrara demagogin en viss roll, men den är
icke utslagsgivande. Den fascistiska kampen för autarki strävar ej
mot annat mål än att skapa ett slutet, utifrån okontrollerbart
utrymme för diktaturen. Skriet mot den "ärelösa världsekonomin" har
sin rot i en dunkel ångest för de bindande och differensierande
verkningarna av ett internationellt ekonomiskt umgänge. Autarki betyder
för fascismen den ideala prokrustesbädden, i vilken ett industrifolks
komplicerade sociala struktur måste stympas för att kunna anpassas
till diktaturen. Programmets tal om "nationens utrymme" och "torvan"
är planen till en av politiska orsaker begärd avindustrialisering och
social nedpressning av arbetarklassen, ty den klass som är
fascismens dödsfiende måste förminskas så mycket som möjligt. Den
tyska fascismen är icke något medel för en om än barbarisk
kapitalistisk stabilisering utan för en underminering av kapitalismen.
Allt som ordnar och håller samman demokratin i Tyskland söker
fascismen att spränga: i ett land med en ny och ännu icke stabil
demokrati söker den framkalla en statskris, i federalismens klassiska
land kämpar den för en centralistisk diktatur, i den religiösa
splittringens land leker den med religionskrig, i landet där arbetarklassens
starkaste organisation finnes rustar den till inbördeskrig, i landet med
den mest utvecklade högkapitalism i Europa hotar den med
ekonomiskt förfall och förödelse — och allt detta i en stund, då
världskapitalismen skakar i sina grundvalar och hotande internationella
förvecklingar stå för dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
