Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behärska de sociala krafter, den satt i rörelse, och om det lyckas
att på något sätt vinna anslutning till en framtida kapitalistisk
stabilisering.
Det råder intet tvivel om att nationalsocialisterna drogo nytta av
den ekonomiska världskrisen. De kunde börja sin utveckling först
vid slutet av välståndsperioden, då de genom krisen skakade och
rotlösa massorna vände sig till fascismen. Detta gäller särskilt
lantbruket och år 1931 har nationalsocialismen på landsbygden sin största
framgång. Den svåra avsättnings- och kreditkrisen, som står i
närmaste sammanhang med den förfelade agrarpolitiken, har under de
sista två åren frammanat en bonderörelse, som framför allt i vissa
trakter av Nordtyskland står på gränsen till uppror. Denna
bonderörelse blev till strategisk metod och kraftkälla för hitlerpartiet. Hitler
känner säkerligen icke till Engels sats, att den sociala revolutionen har
de bästa utsikterna, då den proletära revolutionen förenas med
bondekriget, men han försöker att praktiskt utnyttja den för
motrevolutionen genom att söka förstärka revolten hos städernas
medelklass med ett bondekrig. Men det är endast utnyttjandet och icke
behärskandet av bonderörelsen, som lyckats för nationalsocialisterna.
Inom Nordtysklands bonderörelse bäres bonderevoltens traditionella
svarta fana framför hakekorsfanan. Den protestantiska bondeklassen
— icke den katolska! — lider visserligen under den hitlerska
valpsykosen, men den driver icke fram någon självständig agrarfascism
liknande den österrikiska eller den finska. Bonderösterna mot den
demokratiska staten och för fascismen komma från mycket olika
ekonomiska läger och krav: den olderburgiske bonden, som lever av
svinavel, protesterar mot de höga tullarna på fodermedel, men den
rågodlande pommerske bonden kräver ännu högre spannmålstullar.
Fascismen kan endast för en övergående tid dra dessa massor till
sig. Den kan icke lösa krisen, endast skärpa den. Det tyska
jordbrukets sociala och produktionstekniska kris underminerar marken
för den tyska byn men också för fascismen. På möte med de
sydpfalziska bondeföreningarna i början av december 1931 förklarade
ordföranden sedan sånger från bondekrigets dagar sjungits och man
ärat de svarta fanorna med sina gamla symboler för bonderevolt:
"Alla partier ha lurat oss, blott ännu icke Hitlers. Men ve Hitler,
om också han lurar oss. Då jaga vi honom för fan i våld!"
Ännu kraftigare sprängämnen för den tyska fascismen in i
industrin och kreditväsendet. Nationalsocialisterna betrakta de
ekonomiska medlen som maktmedel för att därmed anpassa näringslivet
och folkets sociala struktur till diktaturen. Det avgörande
ekonomiska medlet är därvid valutan, d. v. s. inflation, och autarki.
Valutan är för nationalsocialisterna ett instrument för den nationella
politiken, den betyder inrepolitiskt diktaturens självfinansiering
genom inflation. Utrikespolitiskt tänker man sig inflationen som
ett kampmedel mot Frankrike, som blockadmedel gentemot de länder,
som hålla fast vid guldmyntfoten. Ekonomiskt prisas inflationen
såsom en källa för anskaffande av arbete men också som ett medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
