Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Händelser och spörsmål - Vår penningpolitik - Depression och sparsamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 185
talar en övertygelse om att man bör kunna hålla levnadskostnaderna på
en nivå som endast inom trånga gränser kommer att avvika från
genomsnittssiffran för 1931, & v. s. ett indextal på ungefär 159, så har man
det bestämda intrycket, att dessa indextal förnuftigt nog inte uppfattas
såsom något slags heliga tal, som nu skola ersätta det förut lika heliga
guldet, utan att levnadskostnaderna få bilda utgångspunkten vid alla
överväganden om den vikt man kan behöva tillskriva andra faktorer5.
Läser man denna bankens förklaring utan förutfattade meningar, torde
det inte vara möjligt att vidhålla de stundom uttalade farhågorna för
benhård formalism och bristande hänsyn till näringslivets intressen.
En hel del av kritiken torde för övrigt ha sin grund i en
sammanblandning av riktlinjer för penningpolitiken som på detta sätt uppdragits, och
de medel, t. ex. diskontosättningen, som komma till användning för att
trygga programmets genomförande. Man vill ha lägre ränta och tror att
det inte kan ske utan ändring i programmet för hela penningpolitiken.
Det vore nyttigt om de båda sakerna kunde hållas isär. |
Depression och Det är alldeles naturligt, att en depression som den
sparsamhet. nuvarande skall ge anledning till mycken fundersamhet
i fråga om sparsamhetens betydelse. Åtminstone på
ytan ser det ut, som om vi framför allt lede av överproduktion och
dignade under bördan av en produktionskapacitet som inte kan utnyttjas.
Vad ligger närmare till hands än tanken att sätta hjulen i rörelse genom
att låta folk få mera köpkraft i händerna? Och måste inte depressionen
bli ännu svårare, om mänskor tvärtom låta bli att använda den köpkraft
som de redan ha, och som de under »mera normala förhållanden» utan
tvekan skulle ha gett ut? Det är inte bara det vanliga sunda
mänsko-förståndet, som faller för frestelsen att resonera så enkelt. Även mycket
teoretiska huvuden ha haft åtskilligt att säga om betydelsen av att hålla
köpkraften vid makt. I sista häftet av Sveriges Industriförbunds
översikt, Det ekonomiska läget, påstås till och med att särskilt bland svenska
nationalekonomer en böjelse skulle ha varit tillfinnandes att understryka
i»köpkraftsargumenten» i diskussionen om krisens orsaker och
möjligheterna att komma upp ur oföret. Huruvida detta påstående är riktigt,
må lämnas därhän. Säkert är att förf. i Det ekonomiska läget, dr Johan
Åkerman, mycket energiskt kämpar på den motsatta sidan. Hela det sista
året har han i varje häfte av översikten kommit tillbaka till kravet påf
sparsamhet som enda räddningen, och i det nämnda februarinumret för
i år ger han en sammanhängande kritik av alla strävanden att över1*
vinna depressionen utan att först ha genomgått en grundlig
»nedskärningskur» i vilken enskild och offentlig sparsamhet ingå som
ofrånkomliga element.
Av hela framställningen får man intrycket, att förf. inte bara anser
»sparsamhetsprogrammet» i praktiken ha segrat överallt i världen utan
också finner skälen för att söka en botten »neråt» ovedersägliga.
Världsläget är naturligtvis svårt att bedöma. Lönesänkningarna vid Fords
fabriker, som förf. tar till intäkt för sin uppfattning, att man i Förenta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
