Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Frans Severin: Kapitalismens kris eller nationalismens?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 Frans Severin
talismens expansion och den engelska privatkapitalismens intresse av
att hindra den, så blev icke dess mindre resp. länders befolkningar
intresserade av striden och påtogo sig alla de offer som denna
medförde. Inte av tvång, utan frivilligt, i tanke att de försvarade de
ovägbara värden, som fosterlandet och den nationella
självständigheten utgöra.
Av de förhärjande svårigheter, som f. n. hemsöker den s. k.
civiliserade världen måste påtagligen en mycket väsentlig del skrivas på
nationalismens konto. Det engelska imperiets sönderfallande,
Europas ekonomiska splittring, Amerikas isoleringsdeklarationer och
omöjligheten att trots de nyskapade organen för internationellt samarbete
åstadkomma den minsta praktiska överenskommelse mellan de lidande
europeiska folken äro nationalismens frukter. Väl lider det intet
tvivel, att den ekonomiska krisen är en frukt av kapitalismen i och för
sig, d. v. s. att den skulle ha inställt sig även med liberalismen
tillämpad i sin renhet. Men det är en öppen fråga, huruvida kapitalismen
i och för sig eller nationalismen har största skulden till denna
ekonomiska depressions långvarighet och djup.
Den socialistiska rörelsen torde ha den största anledning att inte
endast noggrant uppmärksamma utan intensivt bekämpa denna
nationalismens utbredning och intensifiering. På frågan huru socialistiska
stater skola lösa de mellanfolkliga tvister, som enligt ovan gjorda
antaganden mycket väl kunna uppkomma, kan man visserligen svara:
förmedelst skiljedom. Men det är ju just detta skiljedomsförfarande
som nationalismen förhindrar. Och faran är att även inom
arbetarklassen synes uppfattningen om statens suveränitet, om den
nationella självständighetens oeftergivlighet vinna ökad utbredning. Och
dock torde utan uppgivande av denna nationella självständighet
freden och det ekonomiska samarbetet i världen påtagligen aldrig kunna
vinnas, även fast produktionsmedlen socialiserats. Nationalismens
utrotande är för folkens fred och välstånd lika oeftergivlig som
kapitalismens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
