Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Herman Stolpe: Italien och Frankrike efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italien och Frankrike efter kriget. 281
och Rapallo 1920 tillfullo erhållit överenskommen kompensation. Det
åtrådda herraväldet i Adriatiska havet har emellertid icke uppnåtts,
icke ens genom annekteringen av Fiume eller
specialöverenskommelserna med Albanien (1926 och 1927). I Medelhavet i övrigt har
Italien endast erhållit den överenskomna ögruppen Dodekanesien.
Italiens expansiva Medelhavsprogram har alltså icke förverkligats.
Positivare gestaltar sig då ommöbleringen i Afrika, där Italien enligt
Londonöverenskommelsen kunde göra anspråk på "compensations
equitables". Redan 1919 avstod Frankrike vissa områden i Sahara,
vilket möjliggjorde direkta förbindelser mellan Ghadames, Ghat och
Tummo. Engelsmännen avstodo 1924 från Djoubalande, varigenom
det italienska Somali förlängdes söderut, och 1925 utökades Cyrenaika
med oasen Djiraboud.
Italiens besvikelse över att utvidgningsprogrammet icke kunnat
realiseras i hela sin vidd riktar sig i första rummet mot Frankrike. Man
har på känn, att bundsförvanten i världskriget nu fullföljer sina
för-krigstraditioner och icke lägger många strån i kors för att öka
Italiens inflytande i Medelhavet, på Balkan och i Afrika. Skarpast
riktar sig kritiken mot fransmännens Balkan-politik — efter den
fransk-jugoslaviska överenskommelsen 11 november 1927 började man t. o.
m. tala om en planerad "inringning" av Italien, dirigerad av
Frankrike. Det italienska missnöjet riktar sig emellertid även mot
Frankrikes uppträdande i Afrika. Engelsmännen ha lojalt fyllt sina löften
i London — även före kriget höll sig England väl med Italien i
lättförståeliga jämviktsavsikter — men fransmännen ha nöjt sig med
landavträdelser, som visserligen till ytan äro respektabla men reellt
så gott som betydelselösa, i varje fall enligt italiensk uppfattning.
Italien gör anspråk på en ansenlig utökning av södra Libyen (med
Borkou, Tibesti, Kanem och Ennedi, som under någon tid varit
erövrade av turkarna och alltså skulle inkluderas i
Londonöverenskommelsen, enligt vilken Italien skulle erhålla "samma rättigheter och
privilegier", som tillkommit sultanen). Vad det här gäller, är alltså
Tripolitaniens "Hinterland", som fransmännen dock ej vilja avträda,
då därigenom de direkta förbindelserna mellan de olika delarna av
Frankrikes Afrikavälde skulle brytas. Fransmännen kunna därjämte
peka på de fransk-italienska överenskommelserna 1900
(Barrêre-Visconti-Venosta) och 1902 (Barrêre-Prinetti), vari Libyens gränser
uttryckligen fixeras i enlighet med den nuvarande franska
ståndpunkten. Häremot genmäler Italien, att i Londontraktaten talas om
"compensations", som Italien skall erhålla och att man ej med bästa
vilja i världen kan göra gällande, att de gränsregleringar, som
vidtagits, göra skäl för en så ståtlig benämning.
Det ömtåligaste problemet i förhållandet Italien—Frankrike är
emellertid problemet Tunis, som var aktuellt långt före kriget men nu
är mera brännande än någonsin, då Italiens snabbt växande
befolkning tvingar landet att placera sina överskott utanför sina egna
gränser. I detta hänseende befinner sig Italien i ett läge, som mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
