Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Herman Stolpe: Italien och Frankrike efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 Herman Stolpe
erinrar om Tysklands före kriget, och man har däri förklaringen till,
att Mussolini med sina "fasces" bultar på dörrarna både i Arabien,
turkiska Asien, Tunis och på Korsika.
Enligt folkräkningen 1926 funnos i Tunis 71,000 fransmän och
89,000 italienare. De senare äro alltså i majoritet, trots att
utlänningar enligt fransk Iag naturaliseras i tredje generationen. Det
ligger i öppen dag, att bestämmelser av denna art skola stöta det
nationellt självmedvetna Italien. År 1926 var spänningen så stark, att
tidningen Impero skrev: "Man tar denna fråga så allvarligt i Italien,
att den inom kort kan bli det centrala problemet inom hela Europas
politik". Beaktar man dessutom, att en annan italiensk folkström
flyter in i det egentliga Frankrike och där inom kort naturaliseras,
förstår man, att det italienska emigrationsproblemet är en jäsande fråga
i det fransk-italienska umgänget.
Frankrike har obestridligen den politiska och finansiella
hegemonin i Europa, men denna ledarställning är icke säkrare murad, än
att dess politik går i fruktans tecken. Man är rädd för ett
upprustande Tyskland, och man fruktar det fascistiska Italien, som pöser
av nationalistisk expansionslusta. Franskt tillmötesgående mot
Italiens territoriella krav betraktas som en farlig eftergifternas politik,
man aktar sig härför, men stimulerar därigenom direkt fram en starkt
oppositionell stämning, som tar sig uttryck i alla betydelsefullare
utrikespolitiska problem: rustningarna till sjöss, nedrustningsfrågan,
skadestånds frågan o. s. v. Då Briand kom upp med tanken på
en paneuropeisk sammanslutning, riktades den kraftigaste kritiken
häremot i Italien, där man startade en tidskrift med det talande
namnet Anti-Europa. En känd skriftställare, Curzio Malaparte,
nära lierad med Mussolini, skrev en livligt debatterad bok Italien
kontra Europa. Den franska demokratin blir ständigt förhånad i
Italien, och det finns läroböcker i historia, vari Nizza och Korsika
betecknas som "provisoriskt lydande" under Frankrike. Man tror sig
dessutom i Frankrike veta, att antifranska demonstrationer av
italienare i Nizza, Savojen och på Korsika ägt rum med italienska
regeringens goda minne, rent av med dess understöd. Allt detta är fäkta,
som tala för att franska regeringen borde ägna problemen i sydost en
smula större intresse och icke låta sig helt absorberas av den
nordöstra grannens åtgöranden vid Rhen.
Vilka uttryck har då den fransk-italienska motsättningen tagit sig i
respektive länders ställningstagande till de stora politiska problemen
efter kriget?
I militärt hänseende har Italien beträffande rustningarna till sjöss
hävdat kravet på jämnställdhet med Frankrike. I Washington 1921
fastslogs denna paritet beträffande slag- och hangarfartyg samt lätta
kryssare. Vid detta tillfälle hade fransmän och italienare i sin
egenskap av "fattiga släktingar" icke några större svårigheter att komma
överens. I den mån Frankrikes ekonomi förbättrats, har det
emellertid ökat sin årliga marinbudget med ansenliga belopp (1924—30 med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
