Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Herman Stolpe: Italien och Frankrike efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italien och Frankrike efter kriget 283
191 mill. kr.), och Italien med sin sämre ekonomi har naturligt nog
icke mäktat hålla takten (dess årliga marinbudget har 1924—30
ökats "endast" med 129 milj. kr.). Vid Londonkonferensen 1930 slog
Italien följaktligen in på en helt ny linie och yrkade på paritet, ehuru
vid en lägre nivå än den gällande. Med hänvisning till sitt omfattande
kolonialvälde ville Frankrike emellertid icke gå med på paritet denna
gång, varför konferensen icke gav något positivt resultat för
Frankrikes och Italiens vidkommande. 1931 träffades en preliminär
överenskommelse, som dock så långt ifrån är att beteckna som
nedrustning, att den i stället medgiver en ökning av rustningarna utöver det
i Washington fixerade slagfartygstonnaget, om ock endast i vissa
former. Frankrike har på detta område lagt ständiga hinder i vägen för
en nedrustning genom att oupphörligt förknippa sjörustnings frågan
med rustningsproblemet i övrigt. Dess stående tes har härvidlag
varit: "Först säkerhet, sedan nedrustning". Italiens politiska ambition
bjuder det att intaga paritetsställning med Frankrike, och då det icke
mäktar följa med i upprustningsspelet, tvingas det automatiskt att vid
nedrustningskonferensen i Geneve uppträda som arg kritiker av den
franska säkerhetsståndpunkten och det uttryck den tagit i Tardieus
plan att organisera en internationell armé till N. F:s förfogande.
Man har häri den naturliga förklaringen till, att det nationalistiskt
expansiva, diktaturstyrda Italien i Geneve genom sin utrikesminister
Grandi spelar dirigentens roll i de radikala nedrustarnas kör. Grandi
vet, att en verklig nedrustning i varje fall icke kan åstadkommas, men
man hoppas åtminstone kunna åstadkomma en effektiv begränsning
av Frankrikes upprustning, varigenom den åtrådda pariteten kommer
bättre inom räckhåll.
I skadestånds frågan har Italien slutit upp vid Englands sida och
gentemot Frankrike yrkat på en grundlig revision. Mussolini har
t. o. m. velat sätta sig i spetsen för en "enig europeisk front" i
kampen för en avskrivning av skadeståndskraven, väl vetande, att udden
i ett dylikt krav alltid kommer att vara vänd mot Frankrike, som icke
är hågat att verkställa en avskrivning av den enkla anledningen, att
det har så stora skadestånds fordringar, att det kan räkna med ett
överskott, även sedan dess egna krigsskulder till U. S. A. betalats.
Spänningen mellan Frankrike och Italien söker givetvis även sina
orsaker i en folkpsykologisk motsättning av intrikat natur. Såsom
den äldre av de två "latinska systrarna" har Italien vissa krav på att
för sig få vika hedersplatsen i släktrådet. Det är visserligen en
ansenlig räcka århundraden, som förflutit sedan Rom förde krig i det
barbariska Gallien, men den italienska historieskrivningen sörjer för,
att romarnas direkta ättlingar ej glömma den tid, då Gallien var
romersk provins. Åtskilligt har ändrats sedan dess, och fransmännen
anse sig förmodligen vara de enda värdiga full följ ärna av den
romerska kulturtraditionen. Genom den fascistiska omdaningen av
Italien har folkets nationella självkänsla dock ytterligare stegrats, och
det har sannerligen icke saknats tecken till klart imperialistisk expan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
