Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Arvid Ernvik: Människan och maskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människan och maskinen 293
karen såg sig berövad sin utkomst. Då för tiden, alltså i själva
övergångsperioden från hantverk till industriarbete, kunde man tala om
en "dramatiskt-katastrofal" utträngning av hantverket. Denna
ut-trängning åstadkom i storindustrins första skeden stora sociala
förskjutningar mellan samhällsklasserna. Men nu för tiden är
hantverket statt i ett långsamt bortdöende, det finns numera ett försvinnande
litet antal industriarbetare, som börjat som självständiga hantverkare.
De nya industriarbetarna komma från arbetarhemmen.
Den andra fasen av mekaniseringen utmärkes av att maskinen
fullkomnas i tekniskt avseende, vilket har till följd att en ny form av
arbetsglädje framväxer och att arbetarnas inställning till maskinen
blir positiv. "Ett stort antal arbetare fordra direkt som betingelse
för större arbetsglädje icke blott att man inför bättre, mera
arbetsbesparande maskiner och verktyg, utan även en rationellare
drifts-ledning."
Då tekniken nått en viss höjd av utveckling, har den förmåga att
befria arbetaren från största delen av repetitivarbetet, den mest
olust-betonade delen av rationaliserat arbete. Härav drar de Man den
skenbart paradoxala slutsatsen, att "det bästa sättet att göra arbetet
mindre mekaniskt är att överlåta det åt en maskin".
Den förut nämnde John Ruskin sade en gång, att endast genom
tänkande kan arbetet lyckliggöra. Detta är en typiskt intellektuell
åsikt. Den förutsättning, varifrån den utgår, gäller endast för andligt
skapande, som ju till sitt väsen är verkligt initiativarbete. Men som
bekant finns det och kommer alltid att finnas människor, som varken
lämpa sig för eller äro villiga till initiativarbete. Ingen vill väl
förneka, att deras längtan efter lycka kan vara lika stark som andras.
Vad som för den skapande själsarbetaren är en orsak till olust
behöver inte nödvändigt vara det för alla andra människor. Vidare är
det inte arbetets förlopp, som skänker människan den största
tillfredsställelsen, utan arbetets mål. Hendrik de Man håller då före, att vill
man gå dessa vanliga människors lyckosträvan tillmötes, sker det
därigenom, att man lättar deras släpgöra med hjälp av den mest
fulländade teknik, d. v. s. man låter det bli till vane handling ar. Att med
maskinens hjälp göra arbetet till vanehandlingar är, säger de Man,
hela den mekaniska utvecklingens innebörd.
Var och en inser lätt, att det är nödvändigt för personlig kultur att
i så stor utsträckning som möjligt mekanisera de alldagliga
sysselsättningarna och göromålen, d. v. s. att göra dem till vanehandlingar. På
så vis underlättas ju hela vår livsföring. De moderna
produktionsmetoderna, med andra ord maskinerna, skapa sålunda för alla
människor möjligheter till och strävan efter högre kultur.
Man skall inte tro, att de Man är blind för vådorna av en allt för
långt driven mekanisering. De ligga i öppen dag. Men han är
angelägen att framhålla, att farorna kunna undvikas och svårigheterna
övervinnas. Villkoret härför är att de sociala förhållandena bli sådana,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
