Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Arvid Ernvik: Människan och maskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 Arvid Ernvik
måste arbetarna nöja sig med de sämsta och billigaste
maskinprodukterna. Om arbetaren någon gång känner hat gentemot maskinen,
beror det därpå, att slitet och mödan inte förskaffar honom den sociala
ställning eller den ekonomiska vinst, han som samhällsvarelse kan ha
rätt att göra anspråk på. Men det är en sak för sig.
Den moderna tekniken har satt som sitt mål att befria människan,
att som prof. Hubendick skrev i "Ord & Bild" för någon tid sedan
göra hennes person, hennes uppmärksamhet, hennes fantasi, hennes
intelligens fri. "Huru ofta tro ej de som ej känna teknikens väsen, ej
trängt in i dess egenart utan blott ytligt betraktat dess funktionerande,
huru ofta tro ej dessa, att genom tekniken människan blir bunden,
fördummad, automatiserad. — Ingenjörens stora uppgift är att i allt
större utsträckning överföra produktionen till automatmaskiner för
att låta människan öva sin speciella egenart, att leva som en
intelligensvarelse."
Enligt den populära uppfattningen skulle rationalisering och
specialisering vara fiender till arbetsglädjen, göra arbetet intresselöst, ja
t. o. m. avtrubba intelligensen. Under de fem år jag själv var
maskinarbetare, märkte jag ingenting av allt detta varken hos mig själv
eller arbetskamraterna. Långt betydelsefullare äro emellertid de
undersökningar, som företagits bland tyska och amerikanska arbetare
av den belgiske arbetarledaren och psykologen Hendrik de Man. Det
material, han framlägger i sin bok "Kampen för arbetsglädje", är
sammanställt av arbetarnas egna redogörelser över inställningen till
arbetet och maskinerna. Förf. fann, att delarbete visserligen kan
uppträda som hinder för arbetsglädje. När så sker, uppfattas arbetet
som "meningslöst", dock inte med hänsyn till själva slutmålet
(produktionen av nyttigheter). "Meningslöst" blir arbetet endast i det
fall, då den uppgift som åligger arbetaren inte står i något synbart
förhållande till slutmålet.
Emellertid framhåller de Man, att den gräns aldrig uppnås, då ens
det mest specialiserade delarbete helt och hållet förlorar sin "mening".
Ty arbetaren försöker alltid att i det arbete, som genom långt driven
rationalisering förlorat något av sin förra mening, inlägga en ny,
vilket även i regel lyckas för honom. Men så snart delarbetet blir av
den art, att utförandet erfordrar en mindre grad av teknisk
skicklighet, inverkar det genast menligt på arbetsglädjen. Då framväxer
nämligen en känsla av dekvalificering, som ofelbart tar död på
arbetslusten. Hendrik de Man konstaterar, att "graden av arbetsglädje
växer med den kvalifikation, som erfordras för produktionen".
Föreställningen om den egna yrkesskickligheten ger naturligtvis riklig nä^
ring åt yrkesstoltheten, vars psykologiska betydelse lätt inses.
Vidare påvisar den belgiske arbetarledaren, att av "mekaniseringen"
finns det i det stora hela två faser, som betinga arbetarnas olika
inställning till maskinen i gammal och ny tid. Först ha vi då den
ursprungliga fasen, då hantverket undanträngdes av maskinindustrin.
På detta tidiga stadium var maskinhatet naturligt, eftersom hantver-*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
