Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Litteratur - Frans G. Bengtsson: Silversköldarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 297
Låt mig med tit exempel illustrera esteticismens självmotsägelse. I
en studie över Froissart, den bekante medeltidskrönikören, skriver
Bengtsson:
»Froissarts beryktade goda humör och oföränderligt ljusa sinnesfrid
(är) en sak som aldrig upphör att falla i ögonen på varje läsare,
tilltalande för somliga och ytterst anstötlig för andra. Moderna lärda inom
litteraturens och historiens områden äro honom i regel gramse för den
sakens skull: han borde ha varit mera allvarlig, enligt deras åsikt —
bedrövad, djupt gripen, strängt taget helt och hållet förkrossad. Han
levde i en tid värdig en Jeremias, men med hårdnackad lättfärdighet
vägrar han att låta minsta predikan eller klagovisa komma över sina
läppar. Om hos honom funnits högre egenskaper av något slag —
reflexion, politiskt förstånd, sedligt allvar, patriotism, medlidande med
folket, tanke på kulturen och mänskligheten — skulle han inte kunnat bete
sig som han gör: han s,kulle då inte kunjnat visa en siå barnslig till*
fredsställelse med sin betänkliga värld, inte ett så självklart accepterande
av dess krokiga moral, inte ett så gediget epikureiskt välbehag vid
tan-ken på sig själv, sin flit, sin växande krönika och (Jet glädjande
överflöd på ting värda att nedskrivas, som tack vare ständigt nya krig och
våldsamheter under hela hans liv fortsätta att strömma in över honom
från alla håll. — — —: för ansvarskännande vetenskapsmän, moralister
och pedanter är Froissarts krönika högst olämplig läsning: den är
endast gjord för människor i stånd att läsa den med samma naiva nöje
som han själv kände när han skrev den.»
Denna apologi för naiv åskådarglädje låter frigjord och spirituell,
men i själva verket är den brackigt konventionell och tanklös. Vad
motsvarar Froissart i nutiden? Kriminalpressen. Vilka vore hans bästa
(publik nu? De som med barnslig förtjusning och utan urskillning sluka
nyheter ju sensationellare dess bättre: Andree-fynden, Sydowska mordet,
Kreugerska kraschen. I en uppsats om Andree-dramat — bokens enligt
min mening värdefullaste — tar Bengtsson avstånd från kulten av de
meningslösa vågspelen, av den tomma prestationen. Tyvärr skattar han
som synes själv åt den primitiva beundran för händelser, likgiltigt vad
isom händer. Han behöver icke känna sig ensam om detta smakfulla
all-äteri. Han kunde finna meningsfränder t. o. m. i det pedantiska
Uppsala, där en begravningshyena, kommande från domkyrkan, en gång
fällde de alltför mänskliga orden: »det var roligt och sorgligt».
Det finns likväl ett slag av livsyttringar som irritera vår estet: de,
förnuftsmässiga genomtänkta, målmedvetna. Han älskar rörelse, men
på villkor att den löper runt eller härs och tvärs. Rörelse i betydelsen
förändring misstror han. Den skulle störa det sköna kaos, det barocka
kaleidoskop, det hopplösa virrvarr, som världen bör vara för att
esteten skall få se men slippa röra.
Så blir han konservativ. Bengtsson driver bl. a. vilt skoj med några
stackars stavningsreformatorer. De vilja, resonerar han, göra det
lättare för barnen att stava; veta de då ej, att barn äro ledsna så länge
någon stavning alls finns? På samma sätt kunde varje reform skämtas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
