Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - Nat. Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
Av NAT ELLGAR.
Sigfrid Siwertz har via Dramaten sökt slå ett slag för
nativitetens höjande i landet... Jag har varit en tjuv, utropar
hypermoderna biblioteksamanuensen Lydia Weilert i ångesten över att
ha försuttit moderskapsmöjligheterna.
Man befinner sig i funktionalistisk miljö med nutidsmänniskor
och nutidsidéer. På en stockholmsk skyskrapas tak tilldra sig en
del underliga händelser, ofarliga skärmytslingar i ord och tankar,
utmynnande till att börja med i ingenting, efter hand och slutligen
i alla parters längtan efter att ha barn. Annat än fosterbarn står
denna depraverade societet emellertid inte ut med. Temat varieras
också i andra akten r gestalt av en gammal hysterisk kvinnlig
biblioteksamanuens nr 2, ett riktigt skolexempel på s. k. förträngt
driftliv. Som schwungfull motsats till all den konstrade erotiken hos
de många snobbarna i stycket framföres den naturliga kärleken hos
en fristående "bufflig" figur, som äger alla betingelser för
benämningen målarslusk. Författarens språkrör men kanske onödigt grovt
karrikerad.
Att Siwertz skrivit komedi förut märks på den kvicka, rörliga,
stundom djupsinniga dialogen. Det rätta blå blodet som dramatiker
har han dock inte. Kvickheterna bli gärna spetsfundiga,
resonemangen utspekulerade, "naturligheten" grovkornig. Det finns många
äkta, ursprungliga tonfall i tjuvkomedin men kanske ännu fler
tunna, fräsiga och halvdanna.
En som både tänkte och skrev dramatiskt var Charles Dickens —
också han mest noveller och romaner men aldrig skådespel. Det
är andra, nu senast tjecken Frantizek Langer, som oombedda åtagit
sig att dramatisera honom. Att de lyckats så bra beror först och
främst på Dickens själv, som hade teatern i blodet men inte i
pennan.
Pickwick-klubben är Dickens’ populäraste sak och särskilt
lämpligt som jul- och nyårsprogram (Dramaten). Engelsmännen tycka
om typer och gamla original och regin hade lagt an just på detta.
Det blev stiliserad teater med silhuett- och träsnittsgubbar mer än
levande människor. Nästan kliché verkade inledningsscenen med
dess engelska simplicissimus-manér. Man hade eljest troget följt
boken. Allteftersom händelserna utvecklade sig blev det människor
och karaktärer av roller och typer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
