Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - Nat. Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Nat Ellgar
Komediteatern har i alla tider ansträngt sig att hålla hög standard
på sin vanligen lätta repertoar. Den har gärna givit det vågade
och konstnärliga men aldrig det konstnärligt vågade. I förtvivlan
över publikens kallsinnighet lät den förleda sig att ge Alfred Savoir’s
Lilla Katarina — ryskt, men som historiskt skådespel högst
egendomligt. Inte ens denna — i konsten att ge oanständigheter på ett
anständigt sätt — tränade teatertrupp kunde rädda det skabrösa
stycket från snar scendöd. Till och med publiken reagerade!
A.-B. Gösta Ekmans teatrar har också under säsongen levererat
en del lättare gods, som Caprice och Mammas förflutna, två typiska
stjärnkult-stycken, som icke mana till närmare analys. Det förra
slutar med dygdens nederlag och odygdens belöning och det senare
är bara menlöst vimsigt.
Bodil Ipsens danska gästspel gav anledning till ett par
strindbergska kammarspels gengång på en stockholmsscen. Och till
bekräftelse på en gammal känd sak: att det danska gemytet, språket,
temperamentet etc. inte alls passar ihop med det tjurilskna,
kvinnohatiska, själsmörka i den strindbergska psyken... Nu gav Bandet
större behållning än Fröken Julie, fast de båda styckenas dramatiska
förtjänster stå i alldeles omvänt förhållande. I Bandet hade dr
Lindberg experimenterat med en döderhultstil, som i hög grad var
på gott och ont. Medan drömspelsstämningen kastade nytt
(spök-ligt) ljus över vissa enskildheter, som en naturalistisk ram
ohjälpligt slår ihjäl — nämndemansgruppen var ett litet genidrag —, skrek
den egendomliga maskeradutstyrseln i vissa dräkter skärande och
pinande i ögonen.
Norsk dramatik har icke mist färg, must och liv sedan Ibsen. Av
den friskt doftande treklövern Heiberg, Hamsun, Fangen, har på
sista året blivit en blomstrande fyrväppling i och med Sigurd
Christiansens uppträdande. Det är just inga roliga saker herr
posttjänsteman Christiansen har att tala om i sitt hårda drama En resa i
natten på Dramatiska teatern. Kärvt, manligt och oomständligt talar
han också om dem. Han har funnit, att det träffar och får grepp om
folk bättre så. All slags lyrik har han måst reda sig utan men ar
i gengäld brutalt sann och ärlig. Så särskilt nöjsamma skådespel
ger han inte. I sin "resa" kör han publiken mot väggen i en
tragisk, ohjälplig situation, där enda lösningen är resignation eller en
kula för pannan. Det verkar skrämmande och ogemytligt men är
som enstaka tankeställare, som prövosten på våra moraliska hjärtan
och njurar, kanske nyttigt. Publiken bör då och då mar ridas med
ett dylikt skådespel.
Vårt liv på jorden är en resa i natten, förkunnar Christiansen.
Hans språkrör är en samvetsbetänklig herre, som en gång skjutit
ned sin fästmös älskare och därefter med stigande moralisk hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
