Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - Nat. Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 Nat Ellgar
och regissör i kompani ha råkat skrika för högt, orden stocka sig i
halsen på skådespelarna, man tappar all besinning och drar på hela
teateråskan på en gång... En roligare uppgift för en regissör kan
man eljest inte tänka sig men avgjort en mindre arbetsam. Felet
var, att man i början tog med alla scenerna från läsdramat och
därigenom ödelade helhetsintrycket. Då det värst skrymmande senare
bortopererats, blev föreställningen på det hela taget mycket njutbar.
Här måste ju de olika bilderna följa blixtsnabbt på varandra,
scenernas skiftande stämningar fångas ögonblickligen de spelas upp och
författarens anklagelse ändå förnimmas som röd tråd genom det hela.
De, som ropa på socialt drama och svenska författare, ha blivit
bönhörda, om också inte över hövan. Sedan i år äga vi åtminstone
ett utmärkt skådespel i genren, Rudolf Värnlunds Den heliga
familjen.
Det finns många sätt att göra social dramatik. I regel anläggs
den tendentiösa, agitatoriska attityden men det går också an att ge en
tidsbild rätt och slätt. Utan insinuerande antydningar eller hotfulla
fingerpekningar åt visst håll. Värnlund har valt det sista och bara
velat visa hur det kan gå till ibland och vilka tankar och känslor,
som röra sig i arbetarklassen för närvarande. Han är fruktansvärt
saklig och rättvis och undgår inte att bli både torr och ogemytlig.
Den teaterpublik varje förf. i alla fall måste söka erövra lystrar
uppmärksammare till en parti färgad än en alldeles partilös
förkunnare. Åsikterna i och för sig spela i så fall mindre roll. Hellre en
rolig motståndare än en tråkig meningsfrände.
Det är tydligt, att Värnlund här arbetat med levande material.
Figurerna äro minutiöst klarlagda med rättvist fördelade skuggor och
dagrar. Det är ett monument över ett hems drama. De närmare
omständigheterna äro sedan hans fantasis verk men man kunde
därvidlag önskat litet mindre skräckfulla tilldiktningar. En far i
fängelse, en son skjuten, en dotter skändad, en annan son politisk
mördare etc. blir för mycket gräsligheter på en gång. Det allmänna
eländet i världen hår gjort oss överkänsliga för olyckor och lidanden
av detta slag.
Det skulle vara roligt veta, om Marcel Pagnol själv skapat sin
framgång på scenen eller framgången skapat honom. Har man en
gång börjat skriva skådespel, kan man sedan inte mera låta bli,
sade Shaw. För Pagnol går det numer av bara farten. Hans
största lyckokast var Topaze. Den tidigare och mindre märkliga
Marius drogs sedan fram och gjordes av smarta teaterdirektörer till
en ny världssuccês. Pagnol har nu gjort en fortsättning på Marius,
som han kallat Fanny, Oscarsteaterns lyckade februariprogram. Med
tanke på hur bra detta stycke är har man känslan, att förtjänsten
är de med Topaze inkasserade miljonernas. Det är upplyftande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
