Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Ernst Wigforss: Ur krisdiskussionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur krisdiskussionen 405
alltså förhölle sig så, vilket man med vissa skäl kan hävda, att vi
nu hunnit fram till det stadium i depressionen, som brukar utmärkas
av mycket låga räntor och som tidigare brukat föregå en
återhämtning, kan man inte med någon förtröstan vänta på den enskilda
företagsamheten. Och då är den enda utvägen, om man vill undvika
en långvarig och kanske bestående depression, att staten träder till
och sätter igång eller subventionerar nya kapitalplaceringar.
"Förr i världen", säger Keynes, "fanns det inga andra utgifter än för
krig, som staten ansågs kunna bestrida av lånemedel. Därför fick man inte
sällan vänta på ett krig för att komma upp ur en svår depression. Jag
hoppas, att vi inte i framtiden skola hålla fast vid dessa stränga finansiella
principer, och att vi skola vara beredda att på fredliga företag ge ut, vad
de gamla reglerna för statens finanser bära ville tillåta oss att ge ut på
krigisk förstörelse. I alla händelser vågar jag med tillförsikt spådomen, att
den enda utvägen för oss är att hitta på något ändamål, som även av
pund-huvudena medgives vara en tillräcklig ursäkt för att väsentligt öka utgifterna
från något håll på någonting."
Det är bokstavligen samma tankegång som Clay är inne på, då
han säger sig ofta ha frågat folk, om vi skulle ha avskaffat
arbetslösheten genom att kläda alla arbetslösa i uniform och ge dem
understödet i lön.
"Svaret är att vi skulle ha löst arbetslöshetsproblemet, men inte på bästa
sättet. Vad världen behöver är en ersättning för kriget, som inte har krigets
olycksaliga följder."
Vad som i Keynes inlägg mot den missriktade sparsamheten kanske
är det mest intressanta, är hans framhävande av likheten mellan en
rad populära hjälpmedel mot krisen, av vilka sparsamheten bara är ett,
och vilka alla gå ut på att rädda det egna landet genom att lägga
bördan på andra. Man tävlar om att komma först i att sänka
arbetslönerna, att höja tullarna, att ta hem utlånat kapital, att försämra
sina pengars värde, att inskränka alla utgifter, att skära ner nya
kapitalinvesteringar — allt i förhoppning att göra grannen fattigare.
"Jag har talat om tävlan i sparsamhet och tävlan i att skära ner nya
kapitalinvesteringar. Men kanske detta kräver närmare förklaring. En
spar-samhetskampanj är enligt min mening ett försök att göra grannen fattigare
precis lika mycket som kapprustning i tullhöjningar och lönesänkningar, vilka
kanske mera uppenbart äro av denna karaktär. Ty den enes utgifter äro den
andres inkomster. När helst vi sålunda avstå från att ge ut pengar, öka vi
otvivelaktigt vår egen marginal men vi minska samtidigt någon annans, och om
metoden följes allmänt, komme alla att få det sämre. En enskild kan av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
