Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Ernst Wigforss: Ur krisdiskussionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 Ernst Wigforss
sina omständigheter tvingas att minska på sina normala utgifter, och ingen
kan klandra honom. Men ingen bör tro, att han genom sitt handlingssätt
fyller en medborgerlig plikt. En enskild eller en institution eller ett offentligt
organ, som frivilligt och utan nödtvång minskar eller uppskjuter utgifter,
som erkännas vara nyttiga, göra sig skyldiga till en antisocial handling."
Om tullar och sparsamhet inte äro någon hjälp, var skall man då
söka den? Den enighet man i den frågan kan uppdaga hos de olika
förf., är ganska begränsad. Mera begränsad till och med än den
Beveridge i slutuppsatsen tror sig våga konstatera. Man kan till
utgångspunkt ta Salters inlägg, om vilket det för övrigt är nog att
nämna, att det i korta drag återger en hel del av huvudinnehållet i
hans nu så bekanta bok Recovery. De positiva förslagen
sammanfattas av Salter själv och äro i förkortad form:
1. Uppgörelse om skadestånd och krigsskulder. 2. Höjning av
världsprisnivån till vad den var 1929 och därefter stabilisering. Om
de stater som lämnat gyldmynt foten göra sig beredda att eventuellt
skapa ett eget penningsystem, ha de största utsikter att slippa
tillgripa det, utan kunna komma överens med guldländerna om en
reformerad guldmyntfot. 3. Handelspolitiken måste vända om från
de nationalistiska vägarna. 4. Kapitalexporten, lån till främmande
länder måste åter komma igång. 5. Tryggad fred i världen. Till
dessa önskemål torde väl även de andra deltagarna i diskussionen
ansluta sig. Men om man bortser från de mera "negativa" kraven
— bort med skadestånd och krigsskulder, bort med
avstängningspoli-tiken, bort med krigsfaran — inskränker sig programmet till att
kräva en mera medvetet och internationellt reglerad penningpolitik
plus eventuellt det allmännas garanti för att få igång den
internationella utlåningsrörelsen. Vad några av inläggen därutöver kräva,
anses i andra vara av ondo. Och även innebörden i det
penningpolitiska programmet, om vilket Beveridge anser enighet råda, är
inte alldeles klar. Beveridges egen behandling av den punkten visar
det bäst. Han tror sig kunna påstå att alla inläggen betrakta krisen
som egentligen en kris för penningvärdet, en deflationskris, och på
de olika tolkningarna av dessa ord är det inte lönt att här ingå.
Men Beveridges praktiska botemedel visar klart, att han själv här
menar att krisen är "monetär" i den betydelsen att man kan komma
ur den eller rättare förebygga dess upprepande genom
"kreditpolitiken", genom att behärska "den samlade köpkraften" utan att öva
någon direkt kontroll över produktionen. Han avvisar "socialism"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
