Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Ernst Wigforss: Ur krisdiskussionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ut krisdiskussionen 407
och Blacketts "planhushållning" just därför att han inte vill veta av
inskränkningar i konkurrensen o. s. v.
Denna tolkning av krisen som "monetär" låter sig emellertid
knappast förena med Clays ovan refererade framställning av
"felinvesteringar" och "partiell överproduktion" såsom utgångspunkter för
"bortfall av köpkraft". Beveridge som finner att Blackett inte nog
uppmärksammat de svårigheter för en "stabilisering av prisnivån",
som härflyta ur regeringarnas ofullkomlighet, synes inte se
svagheterna i sin egen tro, att man bör kunna förhindra "nästa inflation"
— och därmed också en följande "deflationistisk kris" — enbart
med hjälp av centralbankernas penningpolitik.
Om man i stället för att med Beveridge söka fram de enskilda
punkter, i vilka enighet eller delade meningar kunna konstateras,
skulle våga sig på en allmän rubricering av inläggen, skulle man
snarast föra samman Blackett och Keynes till en grupp som
definitivt uppgett tron på "det självverkande ekonomiska systemet" eller
laissez-faire. Detsamma kunde väl sägas om Salter, fastän med större
tvekan. Beveridge och framför allt Clay känna sig däremot
uppenbarligen som försvarare av "kapitalismen", som de på vanligt engelskt
manér likställa med "fri prisbildning" och "konkurrens". Om: Stamp
ger här intagna föredrag i detta hänseende föga upplysning.
Clay som efter sin långt ifrån renläriga "Nationalekonomi för alla"
— från ett av de första krigsåren — tycks ha genomlöpt en
anmärkningsvärd utveckling, till allt klarare ekonomisk liberalism, hamnar
praktiskt taget i ståndpunkten att mycket lite finns att göra, utöver
att vänta på att den enskilda företagsamheten skall, på något sätt,
finna områden för lönande kapitalplaceringar. Statsmakterna göra
ju inte vad de skulle kunna inom sitt nuvarande område — utvidgade
offentliga arbeten! —, hur kan man då tänka på att anförtro dem
mera ekonomiskt inflytande? Låt dem ta bort tullmurar och
subventioner, låt dem lätta beskattningen på icke utdelade vinster, låt
dem... nej, det finns knappast mer att föreslå. "Någon" lättnad
skulle väl också kunna vinnas genom mindre stela lönesatser, men
i övrigt slutar Clay sitt inlägg, vars pessimistiska ton är
omisskännlig, med ett återfall i en underlig optimism. Det finns bara en
politisk skiljelinje av betydelse — mellan dem som vilja ordna andra
människors liv och dem som bara vilja ordna sitt eget.
Förmyndar-människorna splittra sig lyckligtvis, somliga styra i politik och
byråkrati, de andra i näringslivet. De "kunna" inte — utanför Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
