Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Henrik de Man: Den nyupptäckte Marx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 Hendrik de Man
För Hegel var historiens mening förverkligandet av en sedlig idé.
Denna sedliga idé förverkligades därigenom att verkligheten kom till
medvetande om sig själv. I denna process förvandlades objektet
till subjekt. Marx har visserligen utgått ifrån samma
objekt-subjektförvandlingens målsättning men kom redan 1843 till insikt om att
den kunde försiggå icke endast i medvetandet. Han uppfattade den
som en ännu förestående uppgift. Denna uppgift kunde icke
fullföljas i det abstrakta medvetandet utan förutsättningen vore
tvärtom att motsättningen objekt-subjekt upphävdes i den samhälleliga
verkligheten själv. Under det att Hegel, såsom Marx skrev 1843 i
sin kritik av den hegelska statsrätten, överallt gör idén till
subjekt, ville Marx alltså göra den verkliga människan till subjekt.
Kritiken av Hegels läror rör sig under dessa år ännu helt i
motställandet av medvetande och vara. I Manuskriptet utarbetas detta
mycket klarare, i det att Marx icke blott ställer det konkreta varat
mot det abstrakta medvetandet utan också delar upp det konkreta
varat i sina väsentliga beståndsdelar. Det sker närmast i
behandlingen av förhållandet mellan människa och natur.
Emedan människan själv är ett förkroppsligat väsen, är
"människan en del av naturen". Utvecklingens mål är att ena båda,
"människans fullkomliga väsensenhet med naturen, naturens sanna
uppståndelse, människans genomförda naturalisering och naturens
genomförda humanisering". Det betyder, med hänsyn till förhållandet
mellan människan och naturen, upphävandet av motsättningen mellan
objekt och subjekt genom människans självförverkligande, d. v. s.
genom den fullkomliga utvecklingen av hennes naturliga livskrafter.
Dittills förhåller sig människan till naturen som till ett föremål.
"Som levande naturväsen är hon dels utrustad med naturliga
krafter, med livskrafter, ett verksamt naturväsen; dessa krafter finnas i
henne såsom frön och färdigheter, som drifter; dels är hon såsom
naturligt, kroppsligt, sinnligt väsen med föremålets form ett lidande,
bestämt och avgränsat väsen liksom djuret och plantan."
Men människans förhållande till naturen är icke det ena objektets
till det andra utan ett verksamt, "energiskt" förhållande. Vad som
skiljer människan från djuret är blott hennes förmåga att bli
medveten om sitt lidande, d. v. s. lidelsefulla natur och därigenom
förvandla sig från ett medvetet lidande objekt till ett medvetet lidande
subjekt, att omvandla världen omkring sig, naturen inbegripen, till
sin avbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
