Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Henrik de Man: Den nyupptäckte Marx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 Hendrik de Man
ringar och självständiggörande av del företeelser i en total, vital
process. Och såsom slutet på denna process framstår för honom icke
en fulländad verkan av materiella orsaker, utan ett fullt utvecklande
av livskrafterna, vilket omvänt leder till en befrielse ur det
materiellas herravälde också i frågan om de ekonomiska behoven.
Denna process betraktar han med modernt uttryckssätt icke
kausalt utan kausal-finalt. Den är från början genom de livskrafter,1
som äro inneboende i naturen och särskilt den mänskliga naturen
inriktad på ett fullkomlighetsmål, och den motsvarar därför en
bestämmelse och fyller ett ändamål. De grundläggande varaktiga
mänskliga drifterna därtill äro icke ekonomiska intressen, vilka blott
härska under privategendomen såsom form för "avmänskligande"
utan livsbehov, som människan blott genom människorna kan
tillfredsställa och vars mest fulländade uttryck är människornas kärlek
till människorna. Skapelsen ligger alltså framför oss, icke bakom
oss: det gudomliga blir till i människorna.
Denna motivlära är humanistisk, ej ekonomisk. Marx motiverar
den antropologiskt-psykologiskt med drifternas naturliga målsättning,
ur vilka lidelser och behov framgå. Detta motsvarar en helt annan
uppfattning av det psykologiska förloppet vid viljans bildande än
det materialistiskt kausala, som förklarar allt ur medvetandet om
materiella behov, speciellt ur intressemedvetandet: den älskande,
hatande och viljande människan är det primära och hon hör själv
såsom det egentligen verksamma och omvältande elementet till de
förhållanden, som återspegla sig i hennes medvetande.
Socialismen är därför någonting mer än kapitalismens blotta
negation; den utgör därutöver en ny positiv princip, som har sin
mänskliga allmängiltighet att tacka för sin överensstämmelse med
livskrafterna, som driva människorna till kamp mot avmänskligandet. Icke
blott socialismen såsom slutmål utan också arbetarrörelsen kommer
här till synes i humanistisk gestalt, helt enkelt såsom uttryck för
det om sitt förverkligande kämpande mänskliga.
Denna marxism är på intet sätt främmande för etik. Den
antager uttryckligen den etiska målsättningen hos den hegelska
uppfattningen av historien såsom förverkligandet av det absolut
sed-ligja; dess kritik av hegelianismen riktar sig blott mot uppfattningen,
att detta förverkligande blott behövde fullbordas i medvetandet och
icke i det samhälleliga varat. Därför kallar Marx sin
samhällsuppfattning för real humanism i motsats till spekulativ idealism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
