Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 2 okt. 1932 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN LÄSARNA
Kompromiss och klasskamp.
Förra sommaren höll Rickard Lindström i idyllen Sigtuna ett föredrag
för ung arbetarpublik om »Kompromissens ideal». Rubriken har
säkerligen gett upphov till missförstånd. Man måste därför komplimentera
Lindström till hans goda idé att i en särskild skrift utveckla sina
reflexioner i ämnet. Efter mönster av sin engelske tankeväckare, Iord Jolin
Morley, har han dock ändrat titeln till den neutrala Om kompromiss.
Som det egentliga sikälet till att han gett ut boken änger han
emellertid själv, art »särskilt för den. unga generationen predikas det ’ovärdiga*
i kompromissandet». Vilken u,ng generation? Månne det
socialdemokratiska ungdomsförbundet? Och vilka äro de falska predikanterna,
som fordra hela lydkoriket på ett bräde och ständigt slarva med
sanningen? Här, liiksom på andra ställen i boken, skulle Lindströms
polemik otvivelaktigt ha vunnit i intresse på en mera öppenhjärtig
adress.
Med kompromiss menas ju, en sammanjämkning av stridiga meningar
och önskemål. Syntesen anses »finare», klagar Lindström, men hör
hemma i filosofins värld. Han bör emellertid akta sig för att
upprepa sin, lilla utflykt till denna: vad han t. ex. säger om K&nt är
alldeles meningslöst. Det intressanta här är emellertid att söka fastställa
Lindströms uppfattning av kompromissen, detta »livets eget element
i det demokratiska samhället».
Först utvecklar han,, att man i sitt politiska handlande är hänvisad
till samhället sådant det är. Att man med andra ord måste ta hänsyn
till verkligheten,! Om denna sats torde det ingenstans råda någon
principiell oenighet, den säger näppeligen mera än att man inte kan
lyfta sig själv i håret. I verkligheten, gälla väl också tvisterna, vad
som är »verkligheten» och vilka kompromisser man skall ta. Men
Lindström, som endast resonerar in abstracto, gör sig en hel del
möda för att bevisa den, ofrånkomliga kompromissens ofrånkomlighet,
bl. a. genom yttranden av Edmund Burke och Marx, »dessa andens
jättar», av vilka den, senare dock fullständigt vantolkas. (Jag
återkommer till denna punkt.) Den konservative tänkarens ord tyckes
Lindström däremot ha riktigt tillgodogjort sig.
Mera diskutabel blir fortsättningen. Trots allt vad Lindström,
närmast i förbigående, på prosa och vers säger om värdet av höga ideal,
som måste vägleda politikera i dagens gärning, förefaller det, soni
om han i alla fall ville kompromissa med fienden även i vad det1
gäller de yttersta principerna. Det är visserligen svårt att få ett fast!
grepp på haas verkliga mening, ty han fogar här och var en idealistisk
reservation till kompromissförhärligandet. Men man kommer ändå till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
