Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 3 dec. 1932 - Alf Ahlberg: Folkbildningen i strålkastarbelysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 Alf Ahlberg
Att boken sprungit fram ur ett djupt personligt behov är visst.
Författaren berättar om huru han känt sig gripen vid anblicken av
arbetarungdomens uppmarsch under röda fanor och sången
"människovärdet vi fordra tillbaka", och frapperad av iakttagelsen på
lägerplatsen av den låga bildningsnivån just vid tiden för den stora
rösträttsreformen. "Var det mesta, som rörde svensk folkupplysning,
sken och omedvetet bedrägeri ?... Det var bara en sak, som var
alldeles säker, detta folk var hans . . . Jag har skrivit min bok under
starkt inre tryck. Jag har velat ge någonting. Det är den sökande
ungdomen och den kämpande bildningens människor ute i de svenska
bygderna som jag längtat att nå med mitt budskap." Man tror
honom gärna.
Att inom en mycket begränsad ram ens ge en antydan om det rika
och mångsidiga innehållet i denna bok om bildningens väg låter sig
icke göra. Än mindre naturligtvis att ingå på någon djupare kritisk
diskussion.
Ett och annat kunde nog vara att säga om de båda kapitel om
bildningsidealen genom tiderna och om världens omstörtning, som
upptaga ett centralt mittparti. Men allt skall dömas efter sin art
och sin grad, och Cederblad har tydligen icke haft för avsikt att
skriva djupare idéhistoria utan blott att visa på några av dessa
"forntidens under" (ty såsom sådana måste de väl te sig för en
nutidsmänniska). När det t. ex. säges, att grekerna skapade sina gudar
efter sina egna anletsdrag, så är denna de populära kulturhistoriernas
allmänsats minst sagt en sanning med modifikation. Mera
sanning torde den satsen rymma, att det tvärtom är kontrast- och icke
likhetslagen i själens värld, som frammanat den lysande skaran av
de olympiske. Nietzsche har i sitt ungdomsverk Geburt der Tragödie
(kap. 3) med mycken konsekvens och skärpa genomfört denna tes,
och den torde rymma en djup och allmängiltig sanning, vars
räckvidd når långt. Idealen äro åtminstone lika ofta kontrastbilder av
en tid som dess beläten. Teckningen av det urkristna idealet, den i
oändlighet utskrapade och åter övermålade Jesus-bilden bär kanske
väl mycket spår av den moderna teologins sista restaureringsförsök.
Meti jag skall icke dröja vid dessa och andra detaljer, som i alla
fall med hänsyn till bokens huvudsyften äro oväsentliga. Jag dröjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
