Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Poeternas arbetslöshet. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom de flesta skalder, som här berörts, har även han
nevrotikerns dubbelinställning till livet och samhället: han ömsom hatar och
älskar.
Han hatar de hänsynslösa, konkurrenskraftiga, självbelåtna och
räknar till dem ej blott Medelsvensson, som känner sig evigare än
universum (Jorden och Jonson), utan räknar till samma fårahus —
eller vargflock — demokratins arrivister (Det nya medlidandet). Ett
rent desperat uttryck tar sig frihetsbegäret i den dikt, där Botwid
för sig och andra undanber sig "fattigdomens avskaffande": de ha
valt den och vilja ha den kvar. Denna enda gång tyckes mig
skalden draperad i oäkta kläder, nämligen i lump, ty självvald andlig
arbetslöshet gör illa i att vara stolt å den lekamliga nödens vägnar.
Desto ärligare är den bekännelse, vari diktaren ryggar inför den
yttersta konsekvensen av sin skygga misstro mot de sunda: han
åtrår, säger han, smala läppar, tunna händer, vemodsfulla ögon, bleka
pannor — "men det gör också Döden" (Rival). Ur denna insikt
kunde härledas dekadent självbehaglighet, men Botwid undgår den
attityden och vänder sig åter mot livet. Hans försök att gripa det
verka likväl förtvivlade, tafatta — delvis även i formen tafatta.
Efter de fåfänga ansträngningarna att bryta trollringen frågar han,
om vi leva "blott för att motas" och faller tillbaka i passivitet: "Vad
det är skönt att vara trött." Alldeles som hos Edfelt och Gullberg
bevisar hos Botwid först och sist kärleken sin oförmåga att spränga
den egocentriska isoleringen. En hel rad ekelundselegiska dikter
handla om närmanden som stanna vid en blick, ett ord. Den sista i
samlingen förklarar i sin sista rad bokens namn, i det en röst
darrande säger till sin kärleks föremål: "Din verklighet är ju en annan."
Vore denna själens obotliga ensamhet sista ordet av de yngsta
årsklassernas ärligaste biktare, så vore vi nu än fattigare än
sekelslutets, Hjalmar Söderbergs, generation, som dock trodde på kroppens
lust. Men räddningen är nära. Botwid snuddar vid den i en liten
dikt, som enligt mitt sätt att se är den mänskligt rikaste liksom dess
konstform är konkretare än hans vanliga litet för resonerande stil:
Ett barns oro.
Han har tänt sin lampa
och väntar hjärtats sista slag.
Stålsängen gnäller som en hund
för hjärtats vilda stötar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
