Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Poeternas arbetslöshet. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därute syns bara mörker.
Äro alla människor döda?
Är han alldeles, alldeles ensam
i hela världen?
Mörkt, tyst.
Nu
ett ligapojksskri
mitt i förstadens nattliga tystnad.
Hjärtat lugnar sig.
Sömnen närmar sig.
En slappnande hand
släcker lampan
och faller tungt mot sängkanten.
När en osedd gatpojkes skri ur mörkret kan göra ett klappande
hjärta lugnt, skulle det vara omöjligt att hålla ångesten borta genom
litet närmare umgänge med små slynglar? Om vi vande oss att betrakta
medmänniskorna i gemen som små dunkla satungar i stället för
himmelsklart genomskinliga "verkligheter", och toge oss an de små
satungarna, bleve vi kvitt mycken nervös hjärtklappning och mycken
inbillad arbetslöshet. Och vi finge tid och kraft att kämpa bättre
mot den verkliga arbetslösheten.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
