Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhöra ju dagens diskussionsämnen. Friskast sticker denna satir fram
i konfliktens slutliga upplösning. Det var ju filmdivans själ och
personlighet, som skulle skapat hennes världsrykte och gjort henne
skiljaktig från varje annan. Nu kan hon utan vidare ersättas av
dubbelgångerskan, den hjärntomma, kuschade, hundsfotterade
vikarien, som fått hoppa i vattnet, göra saltomortaler, utsätta sig för
livsfara för hennes skull. Och ingen märker skillnaden.
Bra spelat, bra uppsatt. En utsökt form för ett innehåll, som
skall vara tomt.
Kanske en diktare på Vasateatern är lika originellt till innehåll
som titel. Att det är mera dikt än verklighet behöver inte
ifrågasättas med ett kanske. Huvudfiguren, den minst sagt underlige
rockvaktmästaren Filip, är en fantasiskapelse av Hjalmar-Bergmanskt
kynne. Men ändock författarens, Ragnar Josephsons, högst egna
idéprodukt. En figur, som endast kunnat pressas fram ur en
dramatikers hjärnvindlingar. I levande livet är den otänkbar. Vilket inte
hindrar, att den ändå har verklighet och påtaglighet. Som dikt.
Vilket lär vara för mer — för diktare själva... Om dikt i
allmänhet är en slags lek, går det dock icke an att avfärda ett verk som
detta med så enkel förklaring. Här är fråga om allvarliga saker:
människostudium, själsrannsakan, karaktärsteckning.
Den i originella, egna funderingar fångne Filip förtärs av
grämelsen att inte ha kommit upp i världen. Han ältar och ältar sin
förnedrings elände och tar hämnd med att ta av restauranggästerna
inte bara deras ytterplagg utan också klä av dem deras mänskliga
uselhet och hyckleri. Han fäster sig vid ett ungt par, som kommit
på supé med en okänd, rik utesuddare, till vilken den unge herrn
bokstavligen bjuder ut sin vackra fru för pengars skull. Vit
slavhandel inom äktenskapet alltså. Det blir en våldsam scen mellan
makarna i hotelltamburen och den unga frun skjuter i förtvivlan
ned sin man. Vilket bevittnas av Filip. Denne påtar sig brottet
och går i fängelse, gripen av heroisk extas inför sin gärning och —
den sköna frun, som han blivit helt och hållet förälskad i. De fixa
idéerna ramla ned över Filip som normala, naturliga infall på
vanligt folk. Han driver polisdomstolen till förtvivlan med sina ändlösa
historier. Efter avtjänat fängelsestraff återser han sina drömmars
ideal (i sista akten) men när damen nu för att belöna så mycken
kärlek och självuppoffring erbjuder sig att gifta sig med den
förkomne stackarn, rasar hela hans diktade värld samman. Han känner
sina vingar klippta och tar livet av sig. Han kan blott leva i diktens
och inbillningens värld. Verkligheten kramar ihjäl hans sköna men
bisarra drömmar. För honom var drömmen förmer än verkligheten.
Att göra ett sådant skådespel och en sådan fantasifigur trots allt
trovärdigt är inte det minst förtjänstfulla med detta verk. Men
slutscenen är ohjälpligt på tok. Här påtar sig unga frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
