Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 1, 31 dec. 1932
- Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER
Av NAT ELLGAR.
Gogols Revisorn är ett av världsdramatikens mest allvarliga skämt,
mest fräna gyckel. En blixtrande köpenickad före Köpenick. Det
har blivit tradition att på scenen mer betona det allvarliga än lustiga
i detta skämt. Fast Gogols egen tid gjorde motsatsen. Precis som
Dramatiska teatern nu. Den applådknipande biedermaier-stilen från
Pickwick-klubben i fjol hade icke lämnat vederbörande någon ro.
Vad man fick var en ungdomsföreställning med poängtering av det
farsaktiga. Även det sättet är bra, om det inte görs tråkigt. Tyvärr
är humor och komik ett ögonblickets och ingivelsens barn, som inte
hoppar opp vid trycket på kasperlådans knapp. De många, som
bespetsat sig på frän social satir, fingo i detta fall inte särdeles roligt.
Av den harmfyllda gogolska undertonen var icke mycket kvar och
regin strök grovt under, ja tilldiktade lustigheter på ett mer
oroande än roande sätt.
Kan man annars tänka sig ett mer aktuellt ämne f. n. än revisorn?
Han är tidens röda skynke. För åtskilliga år se’n, då det på långt
när icke förskingrades så mycket som nu, fick vi på samma
dramatiska teater den riktiga gogolska Revisorn. Med allvar, humor,
frenesi, socialt patos. Nu kom man på sidan om både allvaret och
humorn och lät harmlösheten slå ihjäl allt det understuckna: udden,
läxan — bitterheten.
Efter Revisorn, som var hundra procent Teater, spelades Film på
samma teater. Det blev riktig teater på det rätta filmatiska sättet.
Fru Thalia parodierande Fru Filmia. Det tyska teaternamnet Bruno
Frank (författaren) väger tungt och påkallar anspråk. Här visas,
att han också kan göra en styv primadonneroll. Utan att uppge
kraven på djup livskunskap, kritisk psykologisk skärpa, uppfriskande
satir.
En firad filmdiva lever lyckligt gift, obegripligt nog, med en fin,
bildad herre, som med förtvivlans resignation finner sig i sin
hopplösa ställning som äktenskaplig uppvaktning åt lyxkvinnan. Då denna
otroliga situation emellertid håller på att upplösas, inträffar det ännu
mer otroliga, att primadonnan överger hela sin karriär vid filmen
och slår sig till ro med äkta mannen i en villa i München, de stilla,
äkta gamla konstverkens klassiska stad. Samtidigt avstår hon sin
divaställning inom filmen åt rivalen, dubbelgångerskan — som
endast fått utföra de riskfulla, halsbrytande numren i hennes roller.
Underverk på underverk alltså.
Det är som sagt tacksam teater och tacksamma roller. Den sociala
satiren har i synnerhet förtjänsten att vara aktuell. Det osunda
primadonneväsendet och filmlivets avigsidor i största allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:37:26 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1933/0043.html
