Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Litteratur - Carl Björkman: Borgerlig livssyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 47
reagera med instinktiv kuslighet mot de plumpa smädelser, för vilka vi
alltjämt då och då ikunna finna demokratin utsatt.»
Man måste här genast fråga sig var de åberopade tecknen synts till
någonstans. Så vida man godkänner de borgerligas hittillsvarande
riksdagsrepresentation och press som uttryck för borgerlighetens
uppfattning måste man säga sig att deklarationen är uppenbart felaktig. För de
arbetslösa har borgerligheten nu en gång föga medlidande och de plumpa
smädelserna mot demokratin komma betydligt tätare från borgerligt håll
än från kommunistiskt.
Den till social rättfärdighet omvände borgaren deklarerar emellertid
vidare:
»Det var som bekant en tid här i landet då socialismen av
bourgeoi-sin i gemen ansågos vara något alldeles särskilt utstuderat djävulens
påfund, då småländska och bohusländska torpare själva måste traska en
halvmil och hämta sin ’Kraten’ hellre än att den fick komma med i
patrons postväska och djt sysslolös överklassbohem utan spår av personliga
andliga intressen eller tankeförmåga över huvud taget, betraktade sig
som rena korsriddare i jämförelse med proletären som sökt anknytning
till socialismen och vars blygsamma krav på förbättrade, levnadsvillkor
stämplades som den grövsta form av själlös materialism — medan det
naturligtvis också här ingenting annat var frågan om än krav just på en
borgerlig livsform även för arbetaren! Typen finns väl alltjämt kvar här
och där, och om den också förekommer mera sällan bland sådana
magnater som leva i kontakt med dagens gärning inom svensk industrivärld,
så träffar man dock alltjämt på den bland dje gamla adliga jordriddare
som då och då få göra sig hörda i presspalterna. Men den inställning,
som från sådana håll alltjämt visas mot svensk socialdemokrati, även där
den uppträder under de mest lojala former, är densamma ungefär, seton
man i dessa dagar i långt större, utsträckning på borgerligt håll visar
mot kommunismen var och hur den än sticker upp huvudet; socialistens
roll av advocatus diaboli har långsamt men säkert överflyttats på
kommunisten, där den inte spelas av dem bägge två ihop. Också här önskar
dock den nye borgaren anmäla avvikande mening; han motsätter sig
varken de socialdemokratiska eller de kommunistiska idéerna därför att de
äro föraktliga utan därför att de äro oriktiga — precis på samma satt
som nan tar avstånd öcksa frän den borgerliga slentrianen inte därför
att den är föraktlig utan därför att även den är oriktig. Han har att sätta
förnuftets tömmar på temperamentet. Han måste fatta position.
Den som befinner sig på jakt efter dragen i tidens s. k. ansikte
bör sannerligen heller inte glömma notera att om också vitalismens
unga generation söker pressa livets korta och underbart eggande minut
på varje droppe lycka som går att få ut ur den, så gäller denna
omsorg också de miljoner, vilkas arbete vi i så mycket ha att tacka för
vår lycka och förutan vilkas hjälp människan aldrig skulle vara
någonting annat än ett äv de grövsta materiella bekymmer hetsat djur. Men
det är just därför, just för att också på borgerligt håll en uppfattning
som denna långsamt och så småningom börjat arbeta sig fram, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
