Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1933 - Måste lagen straffa brottslingar. Av Lilly Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna tillvaron och med alla därtill stående medel söker rensa
bort dem.
Detta är en uppfattning, som i princip allt mera synes tränga
igenom bland modernt tänkande människor, även om den juridiska
sakkunskapen ännu i stort sett förefaller att vara bunden av
traditionen. I viss mån kan man ju säga, att den redan tillämpas i
praktiken, då för varje år "tillräkneligheten" hos en allt större
procent av brottslingarna undersökes. Det gäller att ta fasta på
det halva erkännande, man i och med denna praxis gett åt tanken
att ersätta juristen med läkaren. Begreppet "tillräknelighet", tänkt
till slut, är en fiktion, som antingen gäller ingen eller alla. En fri
vilja existerar inte. Alltså: den av domstolarna på brottet utmätta
strafllängden ersättes av ett större hänsynstagande till individens
personliga utveckling. Han ställes under medicinsk-psykologisk
behandling, som han är underkastad inte ett visst antal år, utan tills
han blivit frisk. Kriminalpatologerna bör därvid ha till sitt
förfogande ett differentierat system av olika anstalter att skicka dessa
brottslingar till.
Risken för att en dylik humanitet skulle öka brottsligheten är
säkerligen obetydlig. Helt säkert kommer den terapeutiska
orienteringen i fråga om brottslighetens behandling, långt ifrån att
försvaga avskräckningsmomentet, i stället att förstärka detta. I
synnerhet torde detta bli fallet i fråga om patologiska individer och
vaneförbrytare. Den erfarenhet, man vunnit i Belgien, bekräftar en
sådan optimistisk uppfattning. Och för övrigt: om en människa
avsiktligt väljer brottslingsanstalten framför friheten, d. v. s. den
frihet samhället ger henne, bör då inte samhället snarare än hon ha
skulden?
Om de brottslingar, som visa sig obotliga, är inte mycket att säga
i detta sammanhang. Samhället måste skyddas för dem genom
internering av ett eller annat slag. Men denna bör i så fall göras så
human som möjligt. Det kan inte vara ett samhällsintresse att
straffa obotligt sjuka.
Självklart är det många sidor av det väldiga problemet, som här
inte har kunnat behandlas. Det har endast varit fråga om att
skissera vissa linjer för brottslighetens behandling, linjer, som syftar
till den asociala individens förbättring och utveckling till en social
medborgare, utan att för den skull samhällets krav på en
rättsordnings upprätthållande eftersattes. Då juristerna — på ett eller
annat undantag när — tiger, måste lekmännen tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
