Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 31 juli 1933 - Samhällets rationalisering. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 Karl Fredriksson
Här har angivits några sociala minimistandards, som hålla sig
strängt inom ramen för vad man brukar kalla livets nödtorft. Låt
oss till detta foga ytterligare ett par: en månads betald semester
för alla arbetare; pension med tryggad försörjning för alla
arbetare över 65 år.
Detta låter för våra tankevanor anspråksfullt, om icke rent av
utopiskt. Ser man saken endast som ett tekniskt-organisatoriskt
problem, ter det sig synnerligen rimligt. Det kvantum arbetsfrihet,
som redan finns i form av arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet,
behöver bara grupperas på annat sätt, så räcker det för att ge både
en månads allmän arbetarsemester och allmän arbetarpension. Och
beträffande ersättningen för en på detta sätt omgrupperad
arbetsfrihet, bör det ur folkhushållets synpunkt vara en smaksak, om en
utgift för arbetsledighet betalas ut som arbetslöshetsunderstöd eller
om den betalas ut som pension eller semesterersättning.
När det gäller skattedrägarnas förmåga att bära utgifter — eller
mera adekvat uttryckt: skattedragarnas vilja att bära utgifter —
spelar det naturligtvis en viss roli, huruvida en utgift
bokförings-mässigt upptages på vad man anser vara nödvändigt eller på vad
man anser vara lyx. Och om övervägande delen av samhällets
medborgare betrakta en månads betald semester som en lyx, men en
månads betald arbetslöshet som en nödvändighet, så kan politikern i
sin praktiska gärning nödgas ta hänsyn till allmänhetens
vanetänkande. Men för den förnuftsmässigt arbetande politikern bör det
samtidigt vara angeläget att rubba och skingra sådant vanetänkande,
som nu faktiskt i hög grad hindrar en rationalisering av samhället
och som i hög grad gör politikerns arbetsområde till en
vidskepelsernas tummelplats.
Dessa här skisserade sociala minimistandards förutsätta icke med
absolut nödvändighet överförande i samhällets ägo av någon enda
produktionsgren. Huruvida någon större eller mindre del av
produktionsmaskineriet eller den fasta egendomen sedan behöver
"socia-liseras" för att säkerställa dessa minimistandards, det kan givetvis
ifrågasättas. Att den privata äganderätten till tomtmark och
byggnader är ett stort hinder mot bostadsfrågans rationella lösning i
städerna, det tycks man bland den framsynta expertisen på detta
område vara tämligen på det klara med. Här skall man emellertid
göra en intressant iakttagelse: Skulle det i ett nu väckas förslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
